torsdagen den 5:e februari 2009

Det gick visst lite fort det här

Det är så... konstigt.
Tamara bara "om du vill kan jag fixa fram telefonnumret till din pappa, jag tror han är hemma från Indien nu" och jag bara, "ehh, vi får se, vänta lite".
Och så blir jag helt nervös.
Jag har ju redan en pappa. Vad ska jag med den där snubben till? Han har inte hört av sig sedan 1994 så vad ska vi prata om? Tio tips på hur man ignorerar sina barn i ett och ett halvt decennium?
Men så kan jag kolla på bilderna från när jag var liten, titta in i det där okända ansiktet som en gång var han som var "Pappa" och undra hur han är. Vad han tänker, och om han undrar hur vi har det och hur vi mår. Och varför han bara sket i allt när mamma inte ville leva ihop med honom längre. Gav upp oss. Sina barn.
Nej, jag vet inte, nu blev det plötsligt på riktigt och jag vette fan om jag är redo för det här.

5 kommentarer:

  1. Oj... vilken grej..
    Förstår att du blir tagen.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Oj, shit... Facebook asså!! Du kan ju ta hans nummer o så kan du ju göra nästa move när du känner att du e redo för de. Så har du bollen hos dig så att säga!!
    KRAMAR

    SvaraRadera
  3. Jag har svårt att föreställa mig att som förälder bara försvinna och inte ha kontakt med sina egna barn.. Han lär ångra sig så mycket! Varje dag..

    Du får göra en "lista" på för- och nackdelar att försöka ta kontakt eller något..

    SvaraRadera
  4. Problemet är att det inte går att ringa. Han kan inte engelska så bra och jag kan noll tyska. Så det får ju bli Österrike-resa med kusintolk eller nåt. Och det känns superläskigt!

    SvaraRadera
  5. Hur tror du vi snackade klart han kan engelska.Kanske inte sa bra men anda. Kram lycka till det gar ju alltid att lagga pa luren.

    SvaraRadera