För att redan från början reda ut det franska uttalet så har jag varit i Vall Säniii i en vecka, inte i Vall Ceniss.
Bra, då var det klart.
Eftersom de enda datorerna fanns på bibblan som bara hade öppet 16:30-19:30 = tiden
efter åkning men
före middag så fanns det inte en chans i hela alpvärlden att jag pallade ta mina träningsvärkande ben dit en endaste dag.
Eller jo, en dag faktiskt, men tangenterna sitter ju helt åt helsike på franska datorer ( Q istället för A tex) så jag pallade bara svara på ett viktigt mail och sen gick jag hem och åt ost istället.
Och gud vad vi har ätit ost, tur att man förbränt i runda slängar en ziljard kalorier per dag i backen, annars hade man sett ut som stor bal chévre vid det här laget.
Åkningen gick över all möjlig förväntan, jag skojade inte när jag trodde tt jag skulle få rassla runt i barnbacken första dagen, men muskelminnet kom ihåg mer jag man trodde visade det sig och efter ett par, tre åk var det som första dagen på säsongen, och ett par timmar senare var det som att de här sex åren aldrig passerat. Helt galet, verkligen. Och knät kändes
ingenting. Också galet.
Vi hade askul, alla var på ungefär samma nivå så vi åkte överallt hela gänget. Sist jag var på skidsemester med Oggan hade farsan honom i koppel, så det har ju hänt en del.
Bilder från hela spektaklet hittar man
här och mer än så orkar jag inte skriva, för nu ska jag till affären och handla (ost!) och hämta nyckeln till Oskar tax så jag äntligen kan få bli hans dagmatte.