fredag 24 mars 2017

Världens bästa helg comin' up!



Lyssna på detta! I eftermiddag kör vi till våra vänner som har barn i ungarnas ålder och radhus med trädgård, mammorna dumpar barn och män och hund i radhuset OCH KÖR HEM TILL STAN IGEN! Går på lokal och äter mat! Sover hela natten! Vaknar i en tyst lägenhet! Äter frukostbuffé på trevlig fik! Åker på minutiöst planerad loppisrunda (4–6 stycken beroende på vad vi hinner med)! Kör till radhuset på lördagkvällen och byter av männen som åker in till stan och upprepar vår procedur, med skillnaden att de byter ut loppisrundan mot en dag i Köpenhamn och sen käkar vi ihop på söndag innan vi åker hem. HUR SMART!?!?

Sa jag att solen skulle skina hela helgen? Åh, hej vår och hopp om livet!

torsdag 23 mars 2017

En liten frågeställning ni kan diskutera vid matbordet

Fundera lite på detta och meddela mig när ni har ett bra svar: Varför finns det fortfarande dam- och herrcyklar?

söndag 19 mars 2017

Och plötsligt en lördag ringer pappa och säger att mamma fått en stroke


Det var Barnvagnsmarschen förra helgen och efter att vi traskat från Möllan ner till stan så köpte vi kaffe och satte oss på Gamla kyrkogården, Lotta och jag. Min mobil ringde och det var pappa. På bilden som är inlagd som kontaktbild har han en spexig mustasch av mossa så jag flinar alltid lite när han ringer.

– Ja tjena, du det hände en jävligt läskigt grej med Viveka här i morse, hon bara ramlade ihop. Var halvsidesförlamad och kunde inte prata, låg bara och stirrade. Åkte in på sjukan och hon är bra nu, alltså lite trött bara, men som vanligt i kroppen.

Det här händer inte, tänkte jag.



Jag och farsan har aldrig pratat särskilt mycket i telefon, han är en typisk sådan där back seat-snackare som tar luren när jag redan pratar med mamma, eller ropar frågor i bakgrunden mitt i våra samtal. De senaste åren hörs vi dock lite oftare så det är inte konstigt att han ringer, men för några år sedan var jag säker på att något hade hänt om hans nummer stor i displayen.

Och nu hade det det. Och där satt jag, med en latte och tre dadelbollar som inte alls smakade som utlovat, 120 mil bort på en blommande kyrkogård och såg på Lottas min att något i min röst gjorde att hon fattade att något hänt.


För att göra en lång historia kort så låg mamma inlagd över helgen och testerna de gjorde visade ingenting och de trodde att det var en tia, alltså en yttepytteliten propp som släpper av sig själv inom allt från bara några minuter och upp till ett dygn, och sedan inte ger några men. Hon skrevs inte ut men fick permission att åka hem för att komma tillbaks på fredagen och göra fler kontroller.

Och i fredags ringde hon och sa att det visst var en stroke, för de hade sett något litet på den sista undersökningen. Fortfarande så litet att det inte syntes på de första undersökningarna, men ändock. Hon fick en stroke. Hon räknas som strokepatient och får till exempel inte köra bil på tre månader. Jag ska be sköterskan eller läkaren ringa Tobbe och förklara lite mer på deras eget medicinspråk, så får han översätta till oss vanliga människor sedan vad som hänt och vad det innebär att det var en stroke och inte en tia.



Efter att ha varit hemma på ny permission ska hon träffa stroketeamet i morgon och måste gå igenom alla steg som en "riktig" patient får göra, det vill säga träffa habiliteringen, logopeden osv och göra någon slags uppföljning, hur man nu gör det med någon som mår som vanligt, om än lite tröttare i hjärnan.



Jag hatar när mamma smaskar. Och jag hatar när hon rör ut sin honung i tekoppen alldeles för länge för att hon sitter och läser någonting vid frukostbordet och det där förbannade di-ding di-ding di-ding:et letar sig in i mina morgontrötta nerver tills jag till slut fräser att det var väl FAN vad hon måste röra länge i sitt jävla te. Hon har till och med köpt små träskedar i Thailand som inte låter lika mycket när man rör för att jag inte ska bli galen när jag hälsar på.

Och när jag satt där på kyrkogården och hade lagt på telefonen och tittade upp på Lotta och sa mamma har nog fått en stroke så tänkte jag att hon fick smaska hur mycket hon ville och röra runt i sitt te i timmar i sträck, bara hon blev bra. Och det blev hon ju. Redan när dom var framme på sjukhuset kunde hon både gå och prata igen, och förutom att hon blir trött lite fortare än vanligt så är det fint nu.



Och här kunde man ju känt att FY FAN VAD GÖTT! Hon klarade sig! Inget hände! Och tro mig, det gör jag. Och nu är hon ju satt på medicin och risken att det ska hända igen är ju liksom mindre än vad den var innan detta hände. Om ni fattar.

Men jag är livrädd. För jag insåg plötsligt att min mamma ska dö. Inte nu, men någon gång. Och min pappa också. Och mina bröder, jag, Tobbe, mina barn, mina vänner, mina andra släktingar, alla ska dö. Alla.

Hur har jag inte vetat detta förrän nu? 

Morsan däremot, hon tar det hela med ro.
"Alltså, vi består ju till 98 procent av vatten precis som gurkor, så vi hamnar väl bara allihop i den stora gurkoceanen när vi dör.
Jag: "98? Vi ligger snarare på runt 70 procent, vi är väl inga maneter heller?"
Mamma: "Jaja, du fattar hur jag menar".
Jag: Men mamma, jag har dödsångest!
Mamma: Men tror du inte att det händer något efter döden? Jag tror ju inte att det här är slutet, så jag tycker nästan att det är lite spännande att se var man hamnar!"
Jag: Jag skiter väl i vad som händer sedan om JAG dör, jag vill bara inte bli lämnad kvar här utan dig eller någon annan som försvinner!"
Mamma: "Jaha, men då har du ju inte dödsångest. Då har du livsångest".


De där 120 milen vi har mellan oss känns väldigt mycket längre än vanligt nu.

torsdag 16 mars 2017

I hear ya sistah (jag tittar på dig, Pingis-/Dobre Futro/bradpittsarmpit-Maria)

"Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor".

Ett tag tänkte jag att jag satt och läste min egen blogg och hade glömt bort att jag skrivit ovanstående, men det är ju Dobre futro-Maria som är gift med Nils och inte jag. Annars, same same.

Efter att min misstänkta stroke visade sig vara stress (eller ja, det var inget annat så uteslutningsmetoden säger det även om det inte stämmer med att det hänt en gång tidigare, utan stress, men skit i det nu) så har jag varit tvungen att skala ner på vardagen också. Om jag hade haft en anställning så hade jag gladeligen svalt stoltheten, tagit emot en sjukskrivning och kurerat mig tills jag mådde bättre, men i nuläget går det inte. "Vad är det värsta som kan hända?" frågar folk i Marias kommentarsfält och i mitt fall är det att jag måste lägga ner företaget och går i personlig konkurs och blir skuldsatt for life, vilket är vad som kommer ske om jag inte fortsätter jobba, eftersom jag fortfarande är i uppstartsfasen och inte blivit ziljonär än.  

Men jag har skalat ner. Har gått ner i tid på mitt extrajobb. Tackar nej till mer av det krävande och ja till mer av det roliga. Har börjat springa så smått. Tyvärr har jag bromsat för sent, för även en bra dag känner jag att min stresstålighet är noll och så fort det blir för mycket av vad som helst – röda pluppar om notiser i telefonen, barn som gapar om allt och inget, mail som ska besvaras, texter som ska skrivas osv, så får jag tunnelseende och kan liksom inte prioritera. Allt blir, precis som Maria skriver, lika viktigt. 

Men när jag började acceptera att jag nog visst hade tagit på mig för mycket på en gång så blev det också lättare att säga nej. "Nej, jag märker att min sömnbrist gör att jag inte klarar mer just nu så det går tyvärr inte" är en vanlig grej jag säger nu för tiden, lite för att jag tänker att det är enklare att skylla på det istället för att jag inte orkar (inte orka = nederlag) men också för att jag känner så tydligt att det är pga sömnbristen som alla andra problem uppstått. Hade jag bara fått sova hela nätter med väldigt jämna mellanrum så hade jag orkat så obeskrivligt mycket mer. I natt hade Juno en bra natt och jag vaknade bara en gång mellan midnatt och klockan 07, det är liksom sju timmars sömn? Fatta vilka storverk jag hade kunnat utföra om detta var vardag? 

Om tre veckor fyller hon två. De som vet (alltså, vem fan vet, men ni fattar) säger att sömnen brukar bli bättre då. Jag var på hälsokoll på företagshälsan och sköterskan tittade i mina papper och sedan frågade hon med snäll röst "två barn på 2 respektive 3.5 år, hur har ni det med sömnen?" och då började jag Lille Skutt-gråta och kunde inte sluta. 

Jag har gått så lång tid utan buffert. Utan energilager. Allt har varit uttömt och använt men i takt med att ljuset återkommer och att jag prioriterar upp mig själv så blir det bättre. I går hämtade jag på förskolan klockan 15 och tog med båda barnen till Tekniken och sjöfartens hus utan att brinna upp minsta lilla, bara en sån sak. Jag hoppas och tror att jag blir frisk så småningom, även om det tar tid.

söndag 5 mars 2017

Två små ulvar i gölliga fårakläder!

 
 
 
 

Dom här två ungarna - så söta (och tysta) på stillbild men gaaah vad de driver mig mot vansinnets brant på daglig basis. Har haft några bra månader nu, gissningsvis för att de inte befunnit sig i några särskilda faser (men vad vet jag, efter att de vuxit ur kalendern i WonderWeeks-appen så har jag tappat greppet helt) men nu har det brakat loss igen. 

Och jag tänker: jag är inte gjord för detta? Jag klarar inte av att avstyra tusen bråk i minuten på temat "tända nej släcka nej tända nej släcka taklampan" eller "DET ÄR MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA". Min hjärna äts upp inifrån av irritation över att det finns (många) dagar där ingenting går friktionsfritt. 

Vissa dagar är jag så långt från att vara en vuxen och tålmodig pedagogisk förälder att jag hade skrattat åt det om jag inte haft fullt upp med att ha ångest. Jag är plötsligt den lilla figuren på skolgården som förtvivlat hoppar efter min mössa som fem skrattande storungar kastar mellan sig. Jag är Ace Ventura som skrikande blir omkringsnurrad i den där jäkla hajtanken. 

Hur gör folk? Hur gör ensamstående? Har skrivit det tusen gånger förut men ensamma föräldrar utan avlastning är mina megaidoler. De är superstars. Jag däremot är ingen superstar, jag är en trött och sur och nästan konstant grinig morsa som bara tjatar och gnäller hela tiden. Det var ju inte direkt det här jag såg framför mig när jag fick plus på stickan första gången, att vardagen plötsligt skulle bestå av en enda lång rad konflikter, från att man kliver upp tills att ungarna lägger sig. 

Skulle kunna skriva en hel bok och lite till om detta men eftersom jag inte sovit sedan den 9 april 2015 så är det väl dags att släcka lampan nu. To be continued.  

torsdag 2 mars 2017

Vinokilo – dricka vin (eller inte) och köpa kläder till kilopris!


Nu dricker jag ju inte vin, men kläder gillar jag ju, och second hand är som bekant något som ligger mig varmt om mitt lilla hjärta. Fick en inbjudan till Vinokilo på Moriskan nästa helg, med ett helt förtjusande koncept – betala en femtiolapp i inträde och sedan 200 spänn kilot för kläder. Ja, och drick vin om du vill.  

Enligt Facebookeventet innebär kilopriset tex att en blus kostar 30 spänn och ett par jeans 140, så det låter ju minst sagt överkomligt. Älskar att det händer så mycket såna här skojsiga event i Malmö! 12-19 på lördag och 12-18 på söndag, rrrrroligt!

onsdag 1 mars 2017

Februari - en studie i att gå från depp till pepp på 28 dagar

 

1. Gjorde magnetkameraundersökning för att utesluta att mina knasiga symtom inte var MS, vilket det inte heller var. YEY! Var inte så tuff när jag satt och väntade på att få komma in i undersökningsrummet. 

2. Det blev vinter! Barnen åkte pulka!

3. Fick världens finaste halsband i stackars dig som mår dåligt-present av Kajsa Olbjörns som jag är återförsäljare för på A Bushel & a Peck. Naaaaaw.

4. Kolla! De umgås!

5. Köpte en kaftan på en instagramloppis för 60 spänn. Materiell klädlycka för nästan noll pengar!

6. DET BLEV VÅR! Vintergäck och grönt gräs och varm sol!

7. DET BLEV VINTER! Kallt och blött och massa snö!

8. Hälsade på Suz i Lund och pussade på en liten valp. 

9. Fick (!) en monstera variagata av min granne Lina. Snön försvann och både pulsen och stressen är lägre än på länge. 

OCH NU ÄR DET MARS! VÅR! HURRA, VI ÖVERLEVDE I ÅR IGEN! HEJA!

måndag 27 februari 2017

Monstera monday – the variagata edition


Har fått dille på gröna växter med vitt i sig, och har dagdrömt om att få äga en monstera variagata i typ ett halvår nu. Svår att hitta dock den rackaren, tydligen tar det tid att odla dom och därför säljs inte så många och priserna ligger på många många pengar.

Men så hittade min granne en stor rackare till bra pris hos en blomsterhandlare hon känner, och så fick jag denna stickling! Fick! Hon hade lika gärna kunnat komma med en nyfönad enhörning inlindad i rosa cellofan och glädjen vet exakt noll gränser, som synes! Iiiiik!

söndag 26 februari 2017

lördag 25 februari 2017

Hade män fött barn så hade det sett annorlunda ut

Ni som hängt här ett tag vet ju att förlossningsvård ligger mig varmt om hjärtat och att jag under min andra graviditet vägrade gå med på att föda vaginalt eftersom jag helt enkelt inte litade på att jag skulle få den hjälp och det stöd jag behövde när Juno skulle födas.

I dag har två nyheter spridits stort i mina flöden, dels att den första bilförlossningen ägt rum sedan man stängde förlossningen på Sollefteå sjukhus i slutet av januari, dels att en barnmorska åtalas för vållande till annans död efter att ha gett fel medicin till en kvinna vid förlossningen.

Och jag tänker att det här är en direkt konsekvens av att vård i allmänhet och kvinnosjukvård i synnerhet inte känns särskilt prioriterat. Det, ihop med någon slags grottmänniskosyn på havande och födande, att människor i alla tider har fött barn och att det löser sig även utan personal eftersom kroppen själv vet vad den ska göra. Och det kanske den vet. Men psyket då? Vad vet psyket? Rädslan när det gör så jävla ont att man på allvar tror att man ska dö och den underliggande skräcken om att något ska hända med barnet, hur gör man med den?

Att det finns någon i rummet som är van vid att se barn födas, någon som kan guida och hjälpa och bekräfta att det helt säkert känns som att man ska dö, men att det inte är någon fara med varken en själv eller barnet – är det verkligen för mycket begärt?

Jag vet inte varför barnmorskan i länken ovan gav fel medicin men när man läser om hur det ser ut på förlossningar runt om i landet så är det inte svårt att förstå att det brister ibland. Jag är snarare förvånad över att det inte sker personalrelaterade incidenter oftare med tanke på vilka bisarra arbetsförhållanden vissa avdelningar har. Och en del av problemet med de värdelösa arbetsförhållandena inom vården är att det handlar om människor. Det går inte att strejka. Det går inte att sätta sig ner och säga att man inte reser sig igen förrän det finns fler vårdplatser, rätt antal personal på varje patient och en rimlig patientsäkerhet.

Sollefteå sjukhus är mitt sjukhus hemhemma. Det som mina föräldrar och bröder, min gudmor och mina vänner ska ta sig till om de skadar sig eller blir sjuka. Det läggs nu ner avdelnings för avdelning och istället måste folk ta sig till Sundsvall, Östersund eller Ö-vik för att få vård. Det är helt vansinnigt att landsbygden utarmas på det här sättet medan alla viktiga samhällsfunktioner istället centreras kring storstadsregionerna med skyhöga andrahandshyror, livslånga bostadsköer och fantasipriser på fallfärdiga ruckel som följd.

Jag är glad att det rent fysiskt gick bra för familjen som tvingades uppleva en bilförlossning och jag lider verkligen med alla inblandade i fallet med den åtalade barnmorskan, men jag hoppas verkligen att det inom en rimlig framtid kommer någon form av lösning på vårdkrisen för det här är helt ohållbart.

Själv ser jag ingen annan lösning än att vi måste betala mer skatt, var ska pengarna annars komma ifrån? Hamnade i ett kommentarsfält för ett tag sedan där några SD-anhängare beklagade sig över att den skånska vården var så dålig och buuhuu det är så klart invandrarnas fel, men när jag påpekade att regionen förlorat 800 miljoner öronmärkta till sjukvård på grund av att deras parti fällt S och MP-budgeten blev jag blockad. Jag är själv inte jätteinsatt i hur alla politiska beslut tas, men det är ju rent sorgligt att folk på allvar beklagar sig över att de som styr i regionen inte lägger pengar på rätt saker, i tron detta skulle vara någon form av minidiktatur där de rödgröna har veto i alla frågor?

Första, andra, tredje och sjuttioelfte jobbskatteavdraget, vad är de extra pengarna värda om vi inte längre kan känna oss trygga om vi blir sjuka, skadade eller gravida? Det är så otroligt sorgligt att de här frågorna uppenbarligen inte tas på det allvar som krävs för att få en förändring.

torsdag 23 februari 2017

Upp som en sol och ner som en blaskig iskall pannkaka



I går var det hopp om livet, solen sken och himlen var blå, fåglarna sjöng och gräsmattorna var täckta av blommor. Sen kom det plötsligt någon form av dödsregnslaskväder och bara svepte in över stan. Bildbevis nedan.

 


Alltså ursäkta men VAD I HELVETE ÄR DETTA!?!?

Jag funderar väldigt mycket på hur mitt psyke skulle må om jag bodde någonstans där det aldrig var dåligt väder. Typ Kalifornien. Många som bor i Sverige tycker ju att årstiderna är en del av charmen med att bo i detta kalla mörka blaskiga helvete – men här i Skåne har vi ju inte ens haft meteorologisk vinter än, vi har haft höst sedan... ja, i höstas. Och nu är det vår (oavsett hur mycket snö som ligger på marken).

Tänk att alltid ha sommar. Blommande träd, gröna torra gräsmattor, palmer, t-shirtväder.  Som i Kalifornien. Varför bor inte alla i Kalifornien?

onsdag 22 februari 2017

Hurra, jag har gått ner i arbetstid (och jobbar nu alltså bara 125%!


Från och med 1 mars kommer jag bara jobba 25 procent istället för det dubbla på mitt extrajobb. Woopidoo! En halvtidstjänst lät som en superbra grej att hoppa på när jag skrev kontrakt i början av förra sommaren, men sen fick jag successivt alldeles för mycket att göra i studion, så från att ha kunnat skriva och greja när jag haft dötid där, så fick jag lägga en stor del av min arbetstid hemma, typ när barnen somnat.
Dessutom så ingick det i min tjänst att layouta på plats på byrån, så under en och en halv vecka per månad har studion varit i stort sett helt stängd eftersom jag ännu inte löst frågan med att vara på två ställen samtidigt.

Och så har det tuffat på det senaste halvåret – företaget har gått runt på sitt håll och jag har gått runt på mitt håll, men det har ju varit helt omöjligt att göra de där extrasatsningarna som krävs för att kunna ta över världen, men där är jag nu när jag kan styra över all min tid själv under alla månadens veckor! Bästa av tre världar alltså, jag får ha en arbetsplats med skojiga kollegor dit jag kan komma och gå som jag vill när jag behöver, jag kan sitta och skriva hemma eller på café om jag måste in i bubblan och inte hinner vara social – och jag har mitt alldeles egna ställe där jag får göra något helt annat och bestämmer allt allt allt själv själv själv.

Känns så klart lite läskigt att plötsligt få så mycket mindre i lön, men som Linda sa när vi snackade idag – det går inte att backa ur en uppförsbacke. Så nu jäklar, full gas framåt – WROOOOM!

torsdag 16 februari 2017

Meddelande till mig själv från mig själv

 
Hade jag vetat här - i augusti 2015 - att jag i februari 2017 skulle gråta varje gång sömnen kom på tal under det årliga besöket på företagshälsovården så... ja, jag vet inte? 

Mvh/ min tvååring sover fortfarande inte

tisdag 14 februari 2017

#motheroftheyear




Idag på förskolan pratade dom om kärlek och om vad man själv och ens familjemedlemmar älskar. Då fick jag detta sms:et. Vid hämtning fick jag även ett hjärtformat kort med texten "jag älskar min mamma för hon hjälper mig att bygga tågbana".

Och i morse väcktes jag av att han klappade på min arm och sa "Jag äskar dig mamma, jag äskar att mysa med dig", alltså: ❤❤❤!

söndag 12 februari 2017

Kämpa Malmö

Fram tills nu har jag mest känt att om man inte är fel person på fel plats vid fel tillfälle så är man safe. Känner inte riktigt samma sak nu.

lördag 11 februari 2017

Lördag i ett antal bilder

  

Morgonkaffe ackompanjerat av morgonsol - tio tummar upp! 

 

Hund- och enbarnspromenad i solen längs med Ribban = tio tummar upp. 

Humorn i att folk (inkl vår familj) på allvar tycker att detta klassas som rimliga pulkabackar = tio tummar upp. 

 

Att Steffe har ont i knät = tusen tummar ner. 

 

Besöket i parken med barnen = fyra tummar upp. Kunde fått högre betyg om inte barnen synkroniserat skrek om hur kallt det var och att de ville åka hem till Carin och Otis. 

Blicken på fågeln där uppe till vänster = tio tummar upp. 

 

Carins monstera = tusen tummar upp. 

torsdag 9 februari 2017

Snart. Snart är det vår. Bara resten av månaden kvar.

 

Carpade den lilla vinter som vi plötsligt fick



Obs, YEY ROSA HÅR! Tänkte att det kunde vara härligt och vårigt nu när det praktiskt taget ÄR vår, tänkte jag för ett tag sedan. Tji fick jag för i dag var det plötsligt vinter. Det känns precis som minen visar.



Nåväl. Är det vinter så är det, och det har alltså inte varit snö här hittills den här säsongen. Vi slängde därför in barn och pulkor i bilen efter förskolan och körde ner till Västra Hamnen för att bestiga de små kullarna vid Scaniabadet. 



Kolla dessa små pulkaproffsen! Syns ju lång väg att deras arma moder är uppvuxen i Ångermanland och vuxet snöproffs. Juno var först livrädd men sen glad, Sigge var lite mer rock'n'roll från start.



Kollade på låtsashajar vid Titanic (det heter så) innan vi fintade ungarna med några extra åk innan vi åkte hem. Ingen fick något större sammanbrott, ingen grät jättemycket, ingen frös ihjäl och onsdagstacosen smakade extra gott när vi kom hem efter att vi lajvat Korrekt Småbarnfamilj™ i en och en halv timme.

Och JUST DET, det fanns en mamma med två barn som hette Sigge och Juni i samma pulkabacke, var inte det lite sjukt? Tobbe ba: Ursäkta, men heter dina barn Sigge och Juni? Våra heter Sigge och Juno!", men mamman verkade inte ens bli en promille så förvånad/impad som vi blev. Erkänn fräsigt?

tisdag 7 februari 2017

This just in: fick godkänt på magnetkameraundersökningen!!!



Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag ju legat (mer) sömnlös (än vanligt) efter att jag fick huvudet och bröstryggen (heter det väl) undersökt förra veckan, i jakt på fynd som kunde förklara vad i hela helskotta min kropp sysslar med. Svaret var: du har inte MS. Det var även: nej, borrelia kan inte ge sådana symtom så det tänker vi inte kolla, samt: händer det igen så sök hjälp akut igen. Vi släpper dig nu.

Ska nu fokusera på the flip side (jag är frisk!) och inte på the downside (min kropp beter sig jättekonstigt) och njuta över att jag nu är clearad från ett helt gäng trista diagnoser – MS, ALS och hjärntumör till exempel. Bra win på den!

måndag 30 januari 2017

Minns plötsligt väldigt tydligt varför det var så gött att sluta skriva krönikor

Jag har absolut inga problem med att folk inte tycker som jag, jag har inga problem med att diskutera mina ståndpunkter och åsikter och jag har inga problem med att folk tycker att jag är en idiot (det är oftast bara att gå in på vederbörandes Facebookprofil och se vad hen länkar till så ser man snabbt vem det är som egentligen är idioten i diskussionen), MEN.

Jag är så innerligt trött på att folk nästan medvetet vill missförstå. Exempel: jag skriver att jag tror att barn i allmänhet skulle må bättre av att inte redan som småungar bedömas för sitt utseende, och så kontrar folk med

Jaha, är det bättre att säga att de ser fruktansvärda ut då?

eller

Typiskt att det bara är fula människor som säger att utseendet inte spelar någon roll!

eller

Så om min dotter vill ha nagellack och klänning så ska jag neka henne det och berätta för henne att hon är fel som vill ha det? 

eller

Men du som har så mycket tatueringar kan väl inte säga att du inte bryr dig om utseende?

eller (klassikern)

Typiskt feminister att vilja göra alla barn till könslösa hen.


Är det kanske så att jag skriver som en kratta och min poäng inte går fram? Eller är det kanske så att folk blir nervösa över att inte få lära sina barn att de är fina eftersom fin är bra och ful är dåligt och ska man välja sida åt ungarna så är ju #teamsnygg att föredra alla dagar i veckan.

Alla barn är inte fina. Vissa ungar plockar direkt fram komplimangspridaren i en, medan andra... ja, not so much. Och jag tycker att det känns orimligt att barn redan i förskolan ska börja fundera i banor om vem som är fin och vem som inte är det. De är inte korkade, de fattar att det premieras att vara söt, och de märker nog rätt snabbt vem som ofta får höra det och vem som inte får det. De fattar att de rangordnas efter sitt utseende.

Om du inte håller med mig, helt okej. Men gör mig en tjänst och fundera på det ett varv till och se om det egentligen är så himla extremt att försöka peppa sina ungar för andra egenskaper än hur de ser ut. Börja med att säga detta högt för dig själv: Varför tycker jag att det är viktigt att lära mitt barn att utseendet spelar roll? För oavsett intention så är det ju det man gör genom att påpeka hur (endast vissa) barn ser ut i håret, vilka kläder de har och så vidare. Jag vågar nästan lova att det kommer bli svårt att hitta riktigt bra argument för att fortsätta.

Det kommer dock inte bli svårt att fortsätta skicka ut komplimanger (jag får själv bita mig i tungan nästan varje dag för att inte bedöma och berömma utseenden till höger och vänster) så om någon oroar sig för att alla barn inom kort kommer förvandlas till könslösa hen i neutralt färgade mjukiskläder så kan jag lugna er alla med att det inte kommer hända.

onsdag 25 januari 2017

Jag vill inte att ni ska säga till min dotter att hon är söt

Det är föräldramöte på förskolan nästa vecka och vi ska ta upp det onödiga kommenterandet av kläder och utseende vid lämning som barnen får ibland. Hittills är det ingen av dem som bryr sig om vad som plockas fram ur garderoben på morgonen, och vi vill gärna att våra barn ska få vänta så länge som möjligt med att lära sig vikten av utseende och kläder.

Vår minsta är drygt 1.5 år, det vill säga fortfarande ovetande om att det spelar roll hur man ser ut. För det gör det. Speciellt för henne, för hon har snippa. Och jag vill inte att hon ska bli en unge som tvångsmässigt försöker imponera på folk med sitt utseende. Fattar ni hur jag menar? Ett sådant där barn som när det kommer andra vuxna direkt börjar fiska komplimanger – för sitt hår, sina kläder, sina smycken. Kolla på mig, kolla på mig! Och jag tänker att det börjar redan i den här åldern, med att alltid får höra hur fin man är när man är nyklädd och har spännen i håret, och att det sedan blir en inre stress att få fortsätta höra det när man kommer till ett nytt sammanhang.

– Men jag tycker ju att mina barn är världens finaste, ska jag inte få säga det då?

Självklart får du säga vad du vill till dina barn, men varför? Det finns en miljard andra saker som går bra att säga som kan få ett barn att känna sig älskat och uppskattat utan att det för den sakens skull måste handla om utseende. Jag vill hellre att mina barn ska komma till förskolan och mötas av ett "Hej, vad kul att du vill komma hit och leka med oss i dag!" än "Hej, vilken fin tröja du har på dig!". Jag vill att de ska känna sig uppskattade för vad de är, inte för hur de ser ut.

– Men jag gillar ju att få höra att jag är fin, det är klart att jag vill ge den känslan till mitt barn också.

Ja, men så klart att du tycker om att höra det, du är en vuxen människa uppvuxen i ett patriarkalt samhälle där skönhet konstant premieras, självklart uppskattar du att få höra att du är snygg. Det gör jag med. Och vi har fått det inpräntat sedan vi var små, att det är bra att omgivningen uppskattar ens utseende. För min egen del så gillar jag mycket mer att få höra att jag är rolig (alltså, jag är sjukt rolig!), att jag är bra på att lyssna, att jag kommer med smarta jobbidéer osv osv osv i all oändlighet så länge det inte handlar om hur jag ser ut.

Jag vill verkligen poängtera att vi älskar barnens förskola, den var vårt förstahandsval och vi är jätteglada att de fick plats där. Det här handlar om något mycket större, ett strukturellt problem som finns i hela samhället, hos både förskolepersonal, föräldrar och de flesta andra vuxna. Även hos mig så klart. Det är så lätt att möta ett barn med HEJ VAD FIN DU ÄR I DAG, trots att det bara spär på idén om att det är något bra att vara fin, och att motsatsen är dålig. Att vi som föräldrar lägger extrema mängder pengar på att klä våra barn "rätt" är också en del av det här problemet, och det gäller självklart även alla barn födda med snopp, även om de oftast istället beröms för hur tuffa och starka de ser ut.

Jag funderar extremt mycket på detta nu för tiden, om hur mitt förhållande till mitt utseende påverkar mina barn, och om hur jag pratar om – och med – andra människor angående detta, speciellt när det är barn närvarande. Det är en så snäv box vi kvinnligt kodade människor hamnat i. Ni vet – hora och madonna-grejen, snygg men inte för snygg, naturlig men inte för naturlig, hår på rätt ställen, klädd för sin ålder (vad ÄR ens det?) och så vidare. Helt enkelt allt det där som man ska hålla sig inom ramen för, för att inte sticka ut för mycket från samhällets godkända mall.

Jag undrar hur många år det går att leva innan samhället lär en att ens utseende är något som värderas och är viktigt, trots att det egentligen är så obeskrivligt oviktigt i exakt alla sammanhang. Det finns verkligen ingenting i hela världen som inte går att göra på grund av hur man ser ut. Ingenting. Men vi blir konstant matade med motsatsen.

Jag tänker att det inte är mer än rätt att skydda nästa generation från detta så länge det är möjligt.

tisdag 24 januari 2017

Har fått tid för MR-röntgen nu i alla fall

Kan tiden bara gå lite snabbare tack? Nästa vecka är det dags att stoppa in hövvet och överkroppen i den (enligt uppgift) väldigt högljudda maskinen för att kolla hur det står till med mitt nervsystem. Har meddelat sjukhuset att jag vill ha lugnande så jag hoppas att det hjälper och att jag inte får megapanik där inne. Är ju skeptisk till sjukhus överlag efter alla turer under mina graviditeter så jag vill ogärna göra om undersökningen för att jag inte klarat av att licka prick still.



Jag fattar att det inte är en löpande band-undersökning men jag läste detta och blev obeskrivligt irriterad över att behöva vänta så länge bara för att jag bor några mil längre söderut. Det stod att projektet skulle utvärderas under våren (alltså 2016) och sedan kanske även införas i Malmö, men tydligen inte. "En dag" är för övrigt också lite missvisande men hellre ett par veckor totalt än två och en halv månad eller vad detta nu kan bli totalt.

Har börjat äta B12 och magnesium efter tips från följare/läsare men märker än så länge ingen skillnad så här tre veckor senare. Kanske tar längre tid dock om nivåerna är låga. Visar inte MR-röntgen något så tänker jag be om borreliaprov, men det känns aningens långsökt? 

Försöker koppla ihop det med stress och andra "snälla" (nåja) diagnoser men det faller liksom på att jag fått samma kraftbortfall en gång tidigare. Många har sagt att jag kanske var stressad då också, som nybliven tvåbarnsmamma, och att man kan vara stressad utan att märka det själv, men jag har varit ganska skeptisk till det påståendet. Så stressad att musklerna lägger av, utan att man märker det i hjärnan först? Men visst, det har jag försökt hålla fast vid lite. Men sen läste jag att risken för skov ökar markant de första tre månaderna efter förlossning och det här var ganska precis två månader efter att Juno föddes (trodde ju att det var nåt propprelaterat efter snittet först) så nu kan jag inte riktigt tänka bort det heller. 

Och om röntgen INTE visar något då? Då ska jag bara på och vänta på att kroppen lägger av igen. Hur mycket? Förra gången var det hela vänstersidan från halsen och ner, denna gången hela kroppen, men mest på vänster sida. Vad händer nästa gång? Och var, när jag ligger i soffan och kollar på tv eller när jag kör bilen med ungarna på motorvägen? Kommer det ens hända igen? 

Fy fan för att bara gå och vänta på ett svar på detta. Vardagstortyr. 

måndag 23 januari 2017

Budgetrenovering sovrum



 

 
Tada! Svårt att få fina bilder i gråmulna januari, men ni fattar. 

Före: skabbiga märken efter hyllor osv
Efter: Som att sova i en petrolblå liten koja.

Ser likadant ut på väggen närmast dörren jag står i och tar bilden, men pga världens minsta sovrum så går det ej att backa så långt att det finns bildbevis på detta. Lite tavlor, växter och någon slags gardin på detta så!

Mycket roligare än bara fondvägg, mycket billigare och mindre tidskrävande än att måla hela rummet. Fick färg över också, woop woop! Hit med saker jag kan måla!

söndag 22 januari 2017

Såg på Äntligen hemma att soffan inte ska stå mot en vägg så det var ju bara att lyda


Provade en köra en mitt i rummet-möblering av soffan - som förutom en aningens hög springa runt runt runt-faktor (det är en knapp meter öppet bakom soffan) - känns riktigt bra! Och springa runt-faktorn lär man ju knappast komma undan hur möblerna än står med småbarn i hemmet tänker jag. 

Fick upp min fina handtryckta skog också, Ronald Hansens "The Pinewood" som jag fyndade på Erikshjälpen i Genarp för 37 spänn! Får se hur hög dra ner-faktorn är på den, hittills har den fått vara ganska ifred i alla fall. Håller tummarna.

lördag 21 januari 2017

Budgetrenovering av barnrum

Vi bor i hyresrätt, och har turen att ha en hyresvärd som inte är så brydd om det här med att måla om. Gött - för två av sovrummen var lite risiga när vi flyttade in, och det kändes att en ommålning var nödvändig. 


Så här såg det ut före. Före före-bilden var möblerna aningens närmare väggarna, men det förstod ni nog. Nåväl. Att det tagit 2.5 månad att få tummen ur att fixa detta beror ju på tre miljarder andra faktorer också, men en av dem är att det känts som ett otroligt jobbigt projekt att tömma ett helt rum, måla väggarna fina så att taket plötsligt ser uppenbart omålat ut och vara tvungen att måla det också. Störigt värre, speciellt eftersom inte hela väggarna var kassa utan det var småmärken och skrap och någon fläck här och där efter möblemanget som störde. 

"Åhmenåh, det hade ju räckt att bara måla typ halva väggarna, eller ja, lite högre på nåt ställe!" suckade jag igår och så ba PLONG! dök det upp en liten glödlampa ovanför mitt huvud i sann Kalle Anka-stil. 



För så KAN man ju göra?! Det är bara att inspokolla på Pinterest så hittar man mängder av trötta föräldrar med skrap- och fettmärken på väggarna som kamouflerat det hela genom att måla över det värsta och referera till det som #mountainkidsroomwall i sina taggar. Ett par aningens mer avancerade målningar gick så klart att hitta, men jag hade inga planer på att härmapa mig allt för mycket, utan smackade upp ett gäng mintgrå (jo, det är en färg?) berg på väggen och sen var det bra med det! 



Kolla vad fint! OBS att alla leksaker förpassats till andra änden av rummet, golvet ser vanligtvis ut på precis samma sätt som hos de flesta andra 1.5- och 3-åringar. Alltså kaos. 

Och i morgon ska vårt sovrum få sig en makeover också, tjoho! 

fredag 20 januari 2017

3 x chokladbollsproffs

   
 

En gåta: 

Hur många bilder måste man ta på två sockerhöga och fredagströtta barn en kall januarieftermiddag för att få ihop några som har åtminstone hyfsad kvalitet (iaf med filter)? 

Svar: en miljard, eftersom ett upplockad telefon inte betyder "vackra bilder på oss i solnedgång som våra kära föräldrar vill spara till framtiden" utan "JA HAAA SÅÅÅÅNEN MAMMA!!!, TITTA MAMMA MU MAMMA!!!" ackompanjerat av "NEJ JA VILL HA DEN!!! JA HADE DEN FÖSST!". 

Håhåjaja. Ändå nöjd över att jag rejsade ner till Scaniabadet precis i tid för solnedgången efter förskolan istället för att köra direkt hem till pastakok, smutstvätt och tandborstningstjafs. Heja mig! 

torsdag 19 januari 2017

Viktigt meddelande till allmänheten: det har vänt nu!


Förr i tiden, det vill säga i början av förra veckan typ, så var det kolsvart när det var dags för förskolehämtning. Alltså mörkt som i en säck. Nu? Fortfarande mer mörkt än ljust förvisso, men kolla! En ljusrosa horisont!

Från kolsvart till ljusrosa, det kan vi väl leva med va? Bara en tidsfråga nu innan den som hämtar möter upp den andra föräldern på stranden för att grilla och bada innan det är dags för hemgång. Sverige alltså, så knasigt land.

måndag 16 januari 2017