onsdag 7 september 2016

Idag vänder det!

 

Det har varit ett tufft år och lite till för den här lilla familjen. Under midsommarhelgen förra året drog Tobbe av ett ledband i tummen när han brottades med en patient på jobbet, och efter 14 månader av feldiagnostisering, remisser på villovägar och uppskjuten operation pga sommaruppehåll så låg han idag ÄNTLIGEN på operationsbordet för att få handen bra igen. 

Det är jobbigt att leva med konstant värk, och det är ännu jobbigare att leva med konstant värk med två småbarn. Och - det är inget jag är stolt över att säga - men det är även jävligt jobbigt att leva med någon som lever med konstant värk också. Mina moder Theresa-skills var förbrukade redan förra hösten så vi har alla hoppats innerligt att den här operationen blir lyckad - och det blev den! Eller ja, nu är handen ett blått gipspaket och det gör svinont eftersom dom har flyttat en sena och liksom bundit fast den runt leden på något vis (?) för att stabilisera alltihop. Och grejat lite med karpaltunneln. Men läkaren var supernöjd så då är vi också det. Tre månaders rehab på detta så ska det säkert bli toppen igen, woop woop! 

torsdag 1 september 2016

Ett inlägg om barn nummer tre...


Här är den korta versionen om att skaffa ett syskon till Sigge och Juno: Det kommer aldrig någonsin över min döda kropp komma in ett barn till i den familjen.

Den lite längre versionen kände jag att jag ville skriva efter att ha läst Annas inlägg om tankarna kring att skaffa barn nummer två, och om vad som är ens egna tankar vs vad som är samhällets, normens, etc. Anna skriver bland annat:

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk. Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande. Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.




Sigge var också ett sånt barn. Sov hela nätterna i egen säng från att han var fyra veckor och var alltid glad och nöjd. Aldrig sjuk, väldigt social och inte rädd för folk. Rev väl ner lite grejer här och där, men gick ändå att ha i möblerade rum trots att han gick som en baws redan när han var tio månader. Jag blev gravid i samma veva och när vi strax efter hans ettårsdag glatt började outa graviditeten så tittade alla hålögda småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen på oss och undrade om de hade hört rätt. Hur fan orkar ni? var den vanligaste frågan och vi skämtade om det, att bebisen i magen väl aldrig skulle sova och bli riktigt jävla skitjobbig istället. 


Och – förlåt Juno – men oj vad rätt vi hade. Ett plus ett är inte två utan snarare en halv miljard här ibland. Juno är en helt underbar unge, men med världens kortaste stubin, världens argaste skrik och så här en vecka före hennes 17-månadersdag så kan jag meddela att hon bara har sovit totalt sex hela nätter och att det har fuckat upp min sömn totalt, så jag kan inte ens sova när hon sover vissa nätter. Hon förstör allt i sin väg, river sönder böcker och sliter sönder Sigges tågbana och klättrar överallt och är helt totalt fearless. Går på som en liten ångvält, knör in sig på konstiga ställen och fastnar och blir arg. Det är i stort sätt ett konstant kaos här hemma.



Jag skulle aldrig i hela livet vrida tiden tillbaks, jag älskar båda mina barn gränslöst, men att jag och Tobbe ens orkar hålla ihop när vardagen består av så otroligt mycket syskonkonflikter och cirka noll egentid, det är inget annat än ett under. Ett tredje barn hade gjort slut på vår relation på fem sekunder. Max.



Jag är fullt medveten om att alla barn är olika och att alla föräldrar också är det, men att någon människa med vettet i behåll väljer att skaffa fler än två barn är bortom all min tankeförmåga. Får svindel när jag tänker på att jag känner folk med fem barn. Vill slänga mig i havet när jag tänker på Familjen Annorlunda och deras trettonbarnsfamiljer. Jag fattar inte hur man får tid, varken för varandra eller sina barn. Eller sig själv.



Vissa dagar kan jag sakna Sigge skitmycket, det känns som att vi aldrig ses på tu man hand och han får liksom stå tillbaks så mycket för att han är stor (vilket han ju absolut inte är) när lilla The Destroyer tar så mycket energi. Samtidigt så börjar deras relation utvecklas på ett sätt som är helt awesome att få ta del av och följa, och jag inser ju att dom kommer ha så otroligt mycket glädje av varandra under sin uppväxt när det är så tight mellan dom.

Om man hade fått ångra sig så hade jag aldrig valt bort idén om att skaffa syskon tätt. Men när någon frågar om det snart är dags för ett tredje barn så svarar jag alltid nej med ett sådant eftertryck att det aldrig kommer minsta lilla följdfråga.



Jag är för rädd om min familj för att blanda in fler folk i den och jag tycker att det överlag pratas för lite om vilken satans påfrestning det är för ett förhållande att gå från två till tre till fyra och så vidare. Det pratas för lite om missunnsamheten över den andres egentid, om tjafsen om millimeterrättvisa när det kommer till möjlighet att jobba, träffa vänner, träna och ha en hobby. Eller bråk om städning. Gah! Alltså, det är fan under min värdighet att gräla om något så trivialt som dammsugning av grusiga hallgolv, men ändå har jag blivit en sån som gör det sedan jag blev förälder.

Det pratas överlag alldeles åt helvete för lite om vilken rövig liten röv man blir om man aldrig får någon direkt tid över för sig själv, för det kan ju inte bara vara jag som blir en egoistisk idiot av sömnbrist, leksaksmayhem och konstant konfliktmedling. Kan vi prata lite mer om det tack?

onsdag 31 augusti 2016

Tack för allt augusti, du skötte dig bra!

 

Augusti bestod av norrlandsresa, Malmöfestivalhäng, loppisfynd, familjeutflykter, ett barn som fyllde 3 (!), massa löpning och ett barn som började förskolan (!). Vi har haft det rätt gött faktiskt men nu ser jag fram emot en väldigt spännande höst!

Man who has it all!

Följer ni Man who has it all på Facebook? Om inte så gör det bums. Roligt (och så otroligt sorgligt när man vänder tillbaks på det igen) så man kissar ner sig mellan varven.

Som detta:


Eller detta: 


måndag 29 augusti 2016

Så fort jag blir för trött tror jag att jag har cancer

Alltså, jag är så sjukt trött. Fick massage i torsdags och var helt vansinnesseg i kroppen i fredags och tänkte att det hörde ihop. Ändå logiskt väl? Kände lite samma på lördagen men trodde att det var för att jag sovit dåligt (vilket jag iof gjort i snart 1.5 år) och försökte gaska upp mig hela dagen plus sov till och med middag på eftermiddagen för att vara pigg till loppet på kvällen (vilket uppenbarligen inte hjälpte). Och i går var jag själv med ungarna från morgon till sen kväll och trodde att det var det som gjorde mig trött men nej jag är ju lika slut idag PLUS har stegrande träningsvärk från loppet så känner mig hemskt ynklig.

Och alltid när det är något som har med sån här jättetrötthet att göra så tror jag att jag ska dö. Ligger vaken trots tröttman efter att jag gått och lagt mig och försöker formulerar hur jag ska berätta för folk att jag är döende.

"Jag trodde bara att det var vanlig trötthet – två små barn och nystartat egen företag är ju jobbigt – så jag kollade inte upp det, och nu är det för sent". 

Och så blir jag helt gråtfärdig för att det är så otroligt synd om Tobbe och barnen som kommer bli lämnade ensamma och tvingas starta ett nytt liv. Funderar på om barnen kommer minnas mig eller om de kommer kalla Tobbes nya tjej (den jävla HAGGAN!) för mamma. Funderar på vad den där Trygga vuxna-försäkringen vi tecknade hade för engångsbelopp man fick vid en cancerdiagnos, och vad jag skulle göra för pengarna. "Vad spelar pengar för roll när man är döende?" tänker jag sen där jag stirrar upp i taket i mörkret och känner hur ögonen svämmar över och varma tårar rinner ner över tinningarna och in i öronen.

Antal gånger ovanstående har hänt: Asmånga.
Antal gånger jag varit döende: noll.

Men för varje gång så blir jag mer och mer rädd för döden. Jag är livrädd för att inte få fortsätta leva och se mina barn växa upp. Jag är livrädd för att dom ska bli mammalösa. Före jag blev förälder kände jag aldrig så här. Aldrig. Kanske skulle man kunna gå så långt som att säga att jag skrattade döden i ansiktet med mina livsfarliga (nåja) hobbys med fallskärmshoppningen och mc-körningen men tanken på att hoppa från ett flygplan och köra snabbt på motorcykel skrämmer mig inte det minsta, sjukdomar som smyger sig på däremot, de gör mig helt vettskrämd.

Nej fy fan. Sitter ni inne på tips om hur man tänker bort sådana här tankar så är det rätt tid att dela med sig av dem nu. Och har ni tips på hur man blir pigg så släng med några såna också. Tack.

söndag 28 augusti 2016

Race report - Midnattsloppet Malmö 2016


Det började så bra. Hittade ett nagellack som matchade tröjan perfekt och kände mig allmänt i form även om jag var lite fundersam på hur jag skulle lägga upp dagen för att kunna springa snabbt så sent på kvällen.


Cyklade ner till studion vid 19:45 eftersom jag bjudit in till lite pre run hang out. Mycket praktiskt att ha jobbet i direkt anslutning till startfållan! Passerade målet och skapade mig en mental bild av att korsa mållinjen på helst min snabbaste tid någonsin, men annars min näst snabbaste.

Känsla så här i efterhand för den tanken: Ha ha ha.


Vatten och socker. Kändes som lagom uppladdning.


Hela gänget minus min instagramkompis @skrotskatan som fotar. Tjejen nedanför mig är en av mina äldsta barndomskompisar som kom ner från Linköping med fyra kompisar, och tjejen till vänster om mig är min instagramkompis @h_froderberg som jag träffade första gången live i går, precis som @skrotskatan. Internet är bäst!


På väg mot starten på Hamngatan, megamycket jippo med musik, discoljus och brinnade eldar när startskottet gick.


BOOM! ELD! Vet inte vad som var i fyrverkerierna, men det var svinhalt precis under startbågen och luften var fylld av någon slags fotogenliknande dis vilket inte var jättetrevligt.

Sen bar det av. Jag hade ju en idé om att springa mitt snabbaste eftersom jag ALLTID har en löplunk på 6.5 minuter per kilometer vilket konstant ger mig tider på några minuter över timmen, och aldrig känner mig slutkörd efter ett lopp. Har varit livrädd för att springa för snabbt att jag inte orkar springa hela vägen, men tänkte att det fick bära eller brista, här skulle kutas!

Så jag kutade! Och kutade. Och ku-u-u-utade. Och det var så jävla jobbigt. Vid 3.5 km var jag tvungen att stanna och dricka (what?) och det gick sedan helt överjävligt segt fram till 6.5 km där jag kände mig tvungen att smita in på en vinglig bajamaja och kissa för att få bort alla hjärnspöken om att kissa på mig. Drack vatten och hällde lite nerför ryggen och blaskade lite på armarna eftersom det var så. jävla. varmt. trots att starten gick 21:50. Malmö som annars är känt för sin blåsighet var dessutom helt vindstilla så det var riktigt svettigt.

Fick ny energi och drog iväg, kände mig stark och pigg igen! I typ 300 meter, sen ville jag dö igen. Tog mig de sista kilometerna på ren viljestyrka medan jag håglöst såg på klockan hur minuterna tickade på och jag passerade 60 minuter alldeles för långt före mållinjen. De sista 1.5 kilometerna var det svag svag sluttning nerför Södra Skolgatan men jag ville ändå bara ge upp och gå.

GÅ!?! I NEDFÖRSBACKE!?!

När jag kom till målfållan så orkade jag inte ens spurta. Det kändes helt omöjligt att göra ens minsta lilla fartökning, jag bara småjoggade tills jag fick vatten, banan och kexchoklad och en medalj UTAN NÅGOT BAND = går inte att hänga upp på min medaljhjort. Så sjukt besviken över min insats vilket ackompanjerades fint av att coverbandet spelade The båtten is nådd när jag segade mig över Stortorget.

Nej fy fan.

Kollade den officiella tiden som blev 1.08.54, alltså två sekunder snabbare än på Klövernmilen vilket faktiskt gör det till min snabbaste mil i år, även om det kändes som att springa i sirap nästan direkt från start.

Målsättning för höstens löpning:
  • Träna intervaller
  • Köra backträning
  • Steppa upp knipövningarna. Så här kan jag ju inte ha det.
Det känns inget annat än HELT orimligt att jag ska springa Malmö halvmaraton om en månad, just nu vill jag bara elda upp mina löpskor, slänga pulsklockan i havet och börja med e-sport istället. 

#snoozeyoulose #nofilter #magiskaunder

 

Vaknade av att några fönster stod och slog i stormvinden, klev irriterat upp ur sängen, tittade ut ba: VAD ÄR DETTA?! 

Alltså, detta är den SJUKASTE himmel jag sett någonsin, naturen alltså?!? Sen blev det vindstilla på en sekund och efter några minuter blev det blixtar och dunder och spöregn och vanlig grå himmel. Snooze you lose!

torsdag 25 augusti 2016

Inskolning, dag 4



Hänger knappt med i svängarna men i dag lämnade jag lillkörven på förskolan i drygt en timme och det gick jättebra. Sen berättade min bästa Lotta som är förskolepedagog att föräldrablablabla-någonting-inskolning där man INTE lämnar barnet egentligen är bättre, eftersom anknytningspersonen då är med och liksom visar hur allt funkar, och att det snabbare får barnet tryggt i den nya miljön jämfört med om man går därifrån och ba "okej älskling, nu får du hänga med dom här ganska okända människorna i 64 minuter medan mamma instagrammar en hallongrotta och dricker för svagt kaffe trehundra meter österut".

Och det låter ju HELT rimligt. Det är väl klart att den som barnet är trygg med ska visa hur det går till att gå på förskola, inte någon okänd pedagog. Åh, varför ska allt med barn och deras utveckling vara så jävla jobbigt jämt? Varför kan det inte bara finnas ett sätt och så gör alla så och så är det bra med det? Fan också. Ska prata med personalen om det här i morgon och se vad dom säger.

Några tankar från er allvetande kloka människor?

onsdag 24 augusti 2016

Sigge Scott - 3 (!) år idag!

 

Som denna unge älskar tåg? Nu sover han nerbäddad med några av sina nytillskott till Briobanan, och glassarna på bilden – en för varje år – har det lekts flitigt med i dag. Älskar den här åldern alltså, så himla glad och tacksam och liksom... förvånad? "PISENT TILL MÄJ?" "ÅH! EN TILL PISENT TILL MÄJ?"

Klyschigt värre, men VAR TOG TIDEN VÄGEN? samt: han är den bästa present jag någonsin fått. Grattis till oss alla! Så här gick det till när han kom.

tisdag 23 augusti 2016

VINN startplats till Midnattsloppet i Malmö!

Snart är det dags! På lördag klockan 21:50 för min del närmare bestämt! Är du också sugen på en plats i valfri startfålla så lämna en kommentar på det här inlägget (eller på Move it Mama) senast klockan 12:00 på torsdag den 25:e så drar jag en vinnare då! 

Här är banan för den som är nyfiken: 


Några tankar från min sida: Uppskattar att vi ska springa "fel håll" genom Västra Hamnen, alla Malmömilar och liknande har alltid gjorts på högervarv. Bra med två vätskestationer på rimliga platser, kul med massa skoj efter vägen, kul att start och mål är i centrum.

Övrigt: ÄLSKAR att starten är precis vid studion så jag kan kissa så tätt inpå startskottet som möjligt, och att det även finns toa vid både 3.5 km och 6.5 km där vattnet är, så då slipper jag noja över det. Fasen alltså, har fått en sådan jäkla hang up på toabesök vid lopp nu för tiden! Det är Båstadloppets fel! 

Ser i alla fall sjukt mycket fram emot detta men undrar hur jag bäst lägger upp dagen när jag ska springa så sent. När jag var på Miriam Bryants spelning förra veckan stod jag och gäspade stort klockan 21:45 och insåg att vaffan, om tio dagar ska jag vara aspigg och aspepp på att kuta en mil vid den här tiden!?!
Vet ju av erfarenhet att jag alltid presterar bättre på lopp som går på eftermiddagen jämfört med förmiddagslopp men det här är ju liksom... Ja, mitt i natten. När äter man? Sover man middag? Hur mycket dricker man och när? Jättetacksam för alla tips! 

Och som sagt: Är du också sugen på en plats i valfri startfålla så lämna en kommentar på det här inlägget (eller på Move it Mama) senast klockan 12:00 på torsdag den 25:e så drar jag en vinnare då! Heja!

måndag 22 augusti 2016

GAH!

Blocketmänniska: Du kan komma och kolla från klockan 17 och framåt.

Jag: Jag kan komma tidigast klockan 18:30 men swishar gärna direkt så du vet att jag kommer!

Blocketmänniska: Den är såld nu.


ALLTSÅ FÖR FAN.

fredag 19 augusti 2016

Allt med mitt jobb är kul. Allt!

 

Som detta! köpte en trapptavla på Granit för att göra prislista på, men tyvärr fanns det inte tillräckligt många nollor så det gick inte. Lite tankeverksamhet senare hamnade denna i skyltfönstret.

Play no game with me!

  
Mötte upp Carin i går för lite Malmöfestivalshäng när Miriam Bryant skulle spela på Stortorget klcokan 21:45 – det vill säga de här småbarnsmammornas vanliga plocka i och ur diskmaskinen och borsta tänderna-tid. Ni ser ju graden av pepp!?


OCH ALLTSÅ ÖSET! Går så sällan på spelningar nu för tiden att jag nästan glömt hur det är att vara en del av en publik som liksom sugs upp av en enda liten prick på en scen längst. Eller ja, flera prickar, eftersom hon har ett band, men det är ju hon som är hon. Helt sjukt bra var det. I dag släpptes hennes nya låt Game som du kan lyssna på här! Höj volymen! Skaka rumpa! Hoppa! 

Tack Malmö för en awesome gratisspelning!

tisdag 16 augusti 2016

Heja Sverige! Heja laget! Heja Pia Sundhage!

... och det var det enda OS-relaterade ni hörde från mig.

måndag 15 augusti 2016

2 x facebookfynd och ett hej!

 

... och BOOM! så var vi hemma och vardagen kom som en ångvält och körde över mig. Typ. Mycket jobb i alla fall, och så Den Stora Utrensningen som fortsätter här hemma. Snubblade dock över två helt fantastiska fynd i en retrosäljgrupp på Facebook, den här byrån – ommålad i mint och tapetserad i Josef Franks tapet Eldblomma, och så en galonpall med cirkuskänsla SOM ÄVEN ÄR FÖRVARING. Och är det något man faktiskt får köpa när man rensar så är det förvaring, det är sedan gammalt ju.

Pris? Nej men en hundring styck. Där snackar vi fyndlycka!

onsdag 10 augusti 2016

Norrlandssemester dag nio, tio och elva


Busshäng vid mammas fina husbil!


Alkoholfri öl i immig och fuktigt plastglas. Något tveksamt leende pga ihjälstressad av att konstant vakta ungarna från att ta livet av sig själva genom att springa i branta metallramper, ramla och landa med ansiktet före i stenläggningen. Alla överlevde som tur var, men mitt tålamod är kört i botten för lång tid framöver.

 
Bjuder på 2 x njutig natur för att väga upp stressen av tanken på att semestra med småbarn.


Sista dagen lämnade vi barnen och körde till Spegeldammen så jag kunde bli en norrländsk liten havfrue i ett vattenfall.


Sedan bad jag min lillebror köra mig 8.5 kilometer hemifrån så att jag kunde springa den sista biten i min 40-kilometers utmaning.


Det var segt och platt och hård asfalt men ack så skönt att ta en löptur utan gassande sol!


Sen var semestern slut och den lilla familjen satte sig i bilen och körde 120 mil hem igen. Borta bra men hemma absolut bäst.

fredag 5 augusti 2016

Norrlandssemester dag sex sju och åtta




Jag springer! Mina taxben jobbar på med min löputmaning som jag fick av Linnéa (40 km under mina 12 dagar här) och så här ser jag ut efter sex av åtta jobbiga backiga kilometer. Tänker att det bygger både pannben och rövmuskler inför Midnattsloppet!?

 

Åkte till Edsele och min gamla låg- och mellanstadieskola där huvudbyggnaden nu är ett gammalt ruckel. Tobbe och Stefan testade rutschkanan som tillhör friskolan i gamla matsalen/lekis-byggnaden, den fick mycket väl godkänt.

 

Det har varit väldigt blandat väder men mest 1) sol eller 2) åska. En dag körde vi med ungarna och fikade och kastade sten i älven, det var poppis. Försöker träna Sigge i att man bara ska kasta sten i vatten pga kastar sten överallt hela tiden på ett ytterst livsfarligt sätt.

  

Jag har sprungit lite mer. Här hade jag sprungit 11.5 kilometer till Spegeldammen som ligger precis så långt från mina föräldrar och det var SÅ MÅNGA BACKAR att jag trodde att jag skulle avliva i hettan. När jag kom fram gick jag bara rakt fram till strandkanten, tog av mig ner till underkläderna och klev i. LJUVLIGT!

  


Sen har jag jagat denna lille spjuver och hans lillasyster hundra varv runt jorden om man räknar ut sträckan. Våra barn är sådana rymmare, de bara drar iväg jämt. Varför vill dom inte vara med oss, vi som är så skojiga?

måndag 1 augusti 2016

Norrlandssemester dag fem

      

Vilket väder? Sol och regn och sol och hagel och sol och regn om vartannat. Helt orimligt och överraskande men vi har ändå tajmat både bad och kvällspromenad vid forsen med sol, och hällregnet har kommit när vi varit inomhus. Okej, lite regn på stranden så att vi var tvungna att slänga ihop allt och gömma oss i en badhytt i åtta minuter, men ändå. Det känns som att det varit fint väder, och det är tanken som räknas.