lördag 23 maj 2015

STARK! GLAD! PEPPAD!

Ni vet den där minen människor på film har när de precis har börjat kunna gå igen efter att ha varit förlamade? Den minen hade jag idag när jag grävde och fixade i rabatten! Alltså, nå så jävulskt härligt det var att gräva och böja sig och resa sig och sitta på huk och släpa runt en skottkärra fylld med ogräs och gammal jord!

Jag säger då det, efter att ha burit och fött två barn på 2.5 år så kommer det dröja väldigt länge innan jag börjar ta den här gamla kröppa för given igen! Förhoppningsvis aldrig.

fredag 22 maj 2015

Fredagskrönika! Läs! Håll med! Dela!


Dagens krönika, om alla föräldrar (eller ja, mammor) som orkar allt det där som jag inte orkar. Och lite till. Fri att läsa och dela i 48 timmar från och med NU. In och glo!

torsdag 21 maj 2015

Växer så det knakar!

Sex veckor idag, och ett kilo tyngre och fem centimeter längre än när hon föddes, trots daglig kräkfest. Ett litet underbarn minsann.

onsdag 20 maj 2015

Återhämtning efter planerat kejsarsnitt

Jag vill gärna berätta om min återhämtning efter snittet eftersom jag fick så många uppspärrade ögon riktade mot mig när jag berättade att jag hellre ville snittas än föda vaginalt. DU KOMMER VARA HELT HANDIKAPPAD HELA SOMMAREN! var en av många kommentarer som jag fick och så här i efterhand kan jag säga att nope. Jag var inte ens handikappad i en vecka. 

I morgon har det gått sex veckor sedan snittet och det betyder att jag inte känt av förlossningen (jo, ett snitt är en förlossning) över huvud taget på ungefär tre veckor. Prick på treveckorsdagen mailade jag min fellow snittpartner Upochhoppa-Sofy och ba: "Jag känner ingenting, ska jag ändå lyssna på kroppen?". 

För det är ju så, att det där "lyssna på kroppen" är en återkommande uppmaning från folk under både graviditet och post förlossning, och det är klart att man inte ska göra något som känns obehagligt eller gör ont, men om det känns bra då? Sofy tyckte att jag skulle ta det lite lugnt i någon vecka till så det gjorde jag. Eller ja, typ. 

Så här ser min återhämtning ut i timmar, dagar och veckor. 


DAG 1

10:39 Bebis ute
13:45 Till BB från uppvak (hamnar ju där även fast man inte sövs men man måste kunna röra benen innan man får köras till BB).
15:00 Fick morfin 
16:50 Kateter togs
17:00 Gick till toaletten med stöd av plastrullbaljan, blaskade av mig och bytte binda.
18:30 Gick upp och kissade
20:00 Gick upp, kissade, borstade tänderna
02:00 Fick oxynorm så jag kunde slappna av lite eftersom eftervärkarna gjorde sjukt ont, speciellt när jag ammade. Fattade inte vad det var först eftersom jag inte hade det efter Sigge, det kändes typ som vanliga värkar (inte lika mycket men samma känsla) i ett band runt höften och det var svårt att ligga helt still. Hade ju iof inget med snittet att göra men det var svårt att vrida sig när det gjorde ont i magmusklerna. 

Och just musklerna var det som gjorde mest ont på mig. När man gör ett planerat snitt så hålls magmusklerna åt sidan (det skärs inte i dem) och dag 1 kunde jag inte ens hitta dem, så om jag satt det minsta tillbakalutad så kunde jag inte komma framåt utan att hjälpa till med armarna. Tack och lov för ställbar säng, fick liksom välta upp mig i sittande för att ta mig ur den. 

DAG 2

06:30 Gick upp, kissade, tvättade mig, bytte om från sjukhuskläder till mina egna, hämtade kaffe i fikarummet tvärs över korridoren.
08:00 Gick ut och åt frukost i samma fikarum. 
10:00 Tobbe kom, väntade på vår tur för läkarundersökning, gick fram och tillbaks i korridoren litegrann.
13:00 Åkte hem. 

De här två dagarna var värst rent smärtmässigt eftersom minsta lilla ansträngning av magmuskulaturen sved och brände i hela nedre delen av magen, jag fattar att folk tror att magmusklerna blivit avskurna. Åt citodon och alvedon som jag fått med hem. Att vara uppe och gå var däremot inga problem, det var just det här med att resa sig från soffsittande och liggande som var jobbigt.

DAG 3-4

Dag 3 var vi tillbaks på sjukhuset för hörseltest och PKU-test. Hade fortfarande svårt att komma upp till sittande från liggande, eller från tillbakalutad i soffan till att resa sig och det var helt omöjligt med bebis i famnen, så henne fick jag lägga undan när jag skulle ta mig upp och ner. Hade behövt en sådan där seat up-fåtölj som det görs reklam för på tv. Men det var liksom överkomligt ont och blev bättre hela tiden, kände skillnad från morgon till kväll och sedan var det ännu bätte morgonen efter igen. Snabbläkt liksom. 

Själva snittet kände jag inte av alls förutom att jag nog var lite överkänslig mot plasten som satt runt kompressen och det började klia som fasen men det blev ju bättre när jag tog bort den och bara hade kvar tejpbitarna. Själva snittet var ju helt ihop redan, det syddes liksom inifrån med stygn som löses upp och försvinner av sig själv så det var jättefint från början. Köpte ändå någon svindyr ärrtejp som jag satte på eftersom det kändes bättre rent mentalt att ha något som täckte.

DAG 5-6-7

Inga konstigheter, sved i magmusklerna, som ilsken träningsvärk typ. Åt alvedon vid behov, men lika mycket för att jag fick sådan där febrig känsla när amningen kom igång. Gjorde typ hälften så ont dag sex som dag fem och ytterligare hälften så ont dag sju som dag sex osv, så det gick väldigt snabbt innan det bara kändes som att jag varit på ett corepass för mycket. 

VECKA TVÅ

Tog mig i och ur säng och soffa utan problem, lite stånkande bara. Slutade med smärtstillande på typ dag åtta. Ärret började klia som fasen, typiskt sådant där läkningskli som man blir galen av. Kände mig inte nyförlöst, mest plufsig och klen. Tog barnvagnen och gick en kilometer för att känna hur det kändes och det kändes inte alls. Magen var ju fortfarande slapp så om jag gick för snabbt så kändes det obehagligt vid snittet som ju ligger precis under det där skumpande hänget, men om jag hade lite högre träningstights som höll magen på plats så kändes det inte alls. 

Hela den här veckan höll jag på lite som vanligt hemma med att plocka undan (gah, detta ständiga plockande!), laga mat och plocka i och ur diskmaskinen och sånt.

Under vecka två startade jag även igång träningen med mammamage-appen på riktigt.

Woop woop! Första promenadrundan helt ensam!

VECKA TRE OCH FYRA

Fortsatte med mammamage-appen så klart. Här gick jag först någon rask promenad som sedan övergick mer och mer i powerwalk allt eftersom kroppen tillät. Använde (oftast) min gördel från GlamMom för att hjälpa rygg- och magmusklerna att orka hålla ett bra magstöd. Började göra övningarna från Olga Rönnbergs Träning för nyblivna mammor.


VECKA FEM OCH SEX

Jag började springa! Eller ja, jogga pyttelite kanske är en bättre beskrivning. Efter Sigge tog det 51 dagar innan jag började köra PW blandat med lufsjogg, den här gången bara 38. Och det kan jag säga: det är stor skillnad på hur det känns inuti ett bäcken efter en vaginal förlossning och efter ett kejsarsnitt. Jag har gjort knipövningar som en galning under hela graviditeten och behöver inte ens hålla emot när jag nyser nu, efter Sigge fick jag verkligen fokusera för att inte kissa på mig om jag nös eller hostade i flera månader. Och om jag inte höll konstant knip när jag sprang så var det också kört det första halvåret eller så (TMI? Det här är ett inlägg om återhämtning efter förlossning, sorry).

Och det gick ju bra att komma i form sist, trots att jag blev gravid bara drygt tio månader efter att Sigge föddes. Jag sprang ju ett par millopp på (för mig) jättebra tider och klarade Linnéas löputmaning på att springa 35 kilometer under min norrlandsvecka samma vecka som jag plussade, och jag känner min kropp och vet vad som funkar och inte, så det här kommer också bli skitbra.  

Snabba tights på långsamma ben.
Nu ligger fokus på att få fason på magstödet och att ta mig ut ensam en sväng varje dag för att få andas i fred och inte bli galen (två barn under två år är inte en dans på rosor alla timmar på dygnet) och att äta regelbundet. Mitt tålamod ligger ju som bekant i direktkontakt med min blodsockerkurva så för allas trevnad är det nog bäst att jag inte äter glass till lunch alldeles för ofta. Hehe.

Och – jag känner mig pigg! När jag var gravid så var jag så jävla trött. Inte bara sovtrött utan helt vansinnigt sliten, det tar ju mängder av energi att bygga ett barn inuti kroppen. Kunde (så klart) inte röra mig ordentligt, flåsade och mådde dåligt över att vara så himla icke-mobil. Pallade inte leka med Sigge ("jag sitter här i soffan älskling, hämta en bok så läser vi den") och bara längtade tills det blev kväll så jag kunde få gå och lägga mig. Jag är inte en sån människa, jag vill kunna släpa runt på båda ungarna, springa omkring, dansa ihop, kasta mig på golvet utan att riskera att inte komma upp igen med hedern i behåll. Och jag vill göra allt detta utan att behöva stupa i säng samtidigt som kidsen. 

Snart är jag där. Stark, glad & peppad. Och sen kommer jag aldrig mer lämna det stadiet. 
En trött, en glad.
Många säger att "vid en vaginal förlossning gör det ont vid förlossningen, vid ett kejsarsnitt gör det ont efteråt" och "vid en vaginal förlossning är du uppe på benen samma dag, efter ett kejsarsnitt är du handikappad i flera månader". 

Tja, låt oss säga så här: inte i mitt fall, för mig var det precis tvärtom. Men alla kvinnor och förlossningar är olika, det finns inga sanningar och det är först efteråt som det går att säga hur det blev. Jag vet att det egentligen inte är något konstigt att få två friska barn och samtidigt ha både kropp och psyke och behåll, men jag kan ändå känna det som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto och är oändligt tacksam för att jag fick lov att välja snitt. Och jag kunde inte bry mig mindre om vad folk anser om det. 

Mina två starkaste känslor just nu:

1. HUR I HELVETES JÄVLA SATANS KALLT KAN DET FÅ LOV ATT VARA I MAJ EGENTLIGEN?

och

2. NU FÅR VÄL DEN DÄR FÖRBANNADE MAGMUNSJÄVELN MOGNA SNART, JAG ORKAR INTE MED MER KRÄKS!

söndag 17 maj 2015

Juno, en månad!

Dag 1.
Okej, lite längre tid än en månad har det ju gått sedan den här lilla cirkusapan blev en del av vår familj, men någon form av sammanfattning kan hon ju få ändå. Tror att jag orkade uppdatera om Sigge i tio månader så vi får se hur länge detta pågår, stackars lilla eftersatta andrabarn.

Zzzzznark.
Till skillnad från vårt förstabarn så sov hon heeeela tiden under de första två-tre veckorna typ. Så fort hon inte åt så sov hon, så mycket att jag till och med kollade vad som sades på Familjeliv och eftersom jag inte varit den första mamman som undrat hur mycket en nyfödd egentligen kan sova utan att det blir onormalt (svar: extremt mycket) så försökte jag lyda rådet "passa på att njuta" så gott det gick. Och det gick rätt bra, kolla bara lilla möskorven här ovanför.

På nätterna har det i och för sig varit helt upp och ner och noll skillnad från dagtid. I början vaknade hon och åt och somnade om typ varannan timme och nu är det bättre men vissa nätter tar matning, blöjbyte, kräkklädsbyte, matning, blöjbytning osv tre timmar, men de två senaste nätterna har hon bara vaknat en gång och ätit ganska lite, i går var vi vakna 40 minuter från halv tre och i natt en timme från halv fyra, sedan sov hon vidare till sju i går och åtta i morse. Håller tummarna för att hon blir likadan som Sigge med sovningen även om jag knappast vågar hoppas på det.

Napp och trasa, hela dan varje dag.
Hon kräks väldigt mycket. Det tog ett tag innan vi fattade att hon var en sugbebis eftersom Sigge konstant vägrade napp, men det blev lättare att inte övermata henne när man kunde plugga in nappen med jämna mellanrum för att se om hon faktiskt var mätt och bara ville snutta eller om hon var mer hungrig. Tvättmaskinen går konstant och vårt förråd av kräktrasor, minikläder och vuxentröjor är i konstant omlott, det går direkt från tvättlina till kropp till tvättkorg, helt sjukt. Är så innihelvitti trött på det men har inte vågat kolla med Familjeliv hur lång tid det tar innan den där himla magmunnen är okej. Hoppas på snart.

Gullighet overload!
Sigge ÄLSKAR sin syrra! Eftersom hon aldrig skriker (bara när maten inte kommer i samma microsekund som hon önskar) och mest sov i början så fick han en mjukstart som storebror eftersom hon knappt märktes. Men så fort hon är vaken och kollar sig omkring så säger han HÄÄÄÄJ och vill pussa och klappa på henne. Har märkt noll avundsjuka, men eftersom jag inte helammar (ammar lite på dagen och mer på natten) så har jag ju heller inte suttit fast i soffan med henne så mycket. Och ja, att hon kan sova ensam i nestet har ju också underlättat för hela umgås med Sigge-grejen. Att Tobbe först var ledig i knappt fem veckor och att min mamma kom en vecka gjorde ju också att han fick fasas in i tvåbarnskänslan ganska lugnt. Så otroligt tacksam för det!

Yey, sele är bäst!
Juno (och vi) älskar vår Ergobaby! Hon är ju fortfarande inte över fyrakilosstrecket utan rätt pluttig så vi varvar sjalen med selen men jag gillar nog ändå selen bäst eftersom jag bara kan knyta på ett sätt och då måste man stötte huvudet när man böjer sig ner, i selen har hon ju spädbarnsinlägget som håller hela henne på plats och det känns mycket smidigare när man typ lagar mat och plockar in och ur i diskmaskinen och sånt. Hon är stark i nacken och sitter gärna upprätt med huvudet och kollar på lampor och fönster och sånt när man går runt med henne. Eftersom jag ammar ganska lite så blir hon ofta matad av sin pappa och gör ingen skillnad på vem av oss hon helst vill vara hos.
Idyll! 
Och – hon gillar vagn OCKSÅ, inte bara att bli buren. Himla A-barn detta! Så här ser det ut när vi hämtar posten, hur mycket skånsk idyll går det egentligen att få in på en och samma bild? I det stora hela är hon väldigt lik sin bror, dom var ju små båda två (Juno har fortfarande storlek 50 även om en del 56:or börjar passa nu), med hår som gärna blir tuppkam och dom skriker bara om inte maten serveras fort nog. Och Juno har napp. Det enda som skiljer mycket är nog att Sigge inte ville sova om han inte fick sova på oss i början (sen började han ju istället sova i egen säng och kunde inte sova med oss alls när han var drygt fyra veckor), att Juno kräks mer och att det tog längre tid för Sigge att acceptera vagnen.

Sammanfattningsvis så här en månad efter ankomst så får jag väl säga att precis ALLT gått och går över förväntan. Mycket över. Så otroligt tacksam för det.

lördag 16 maj 2015

Redo för utomhuskaffe!

TADA! Har nu fixat ett trevligt litet hörn utanför ytterdörren där jag planerar att tillbringa soliga dagar sittandes i lugn och ro, drickandes oändliga liter iskaffe läsandes ett blankt magasin medan bebisen sover lugnt i vagnen (MAN FÅR DRÖMMA FAKTISKT! ).

Jag är inte så bra på utefix, är osäker på om det där bordet från Ikeas Nipprig-serie ens pallar regn, men en solig dag passar det ju fint där ute? Och blommorna är superfina men jag ger tantkrukan månaden ut, sedan lär allt som växer där vara dött. Eller så kommer det frodas som bara fasen nu när jag överlåtit ansvaret till moder natur, det är ju också ett alternativ. Håll tummarna.

onsdag 13 maj 2015

Hinner ej blogga, har fullt upp med detta:

Skrev en text till detta igår kväll - men somnade innan jag hunnit publicera och vaknade av att jag fick mobilen i ansiktet. Classy.

Sigge lärde sig säga MOMMO tjugo minuter innan vi vinkade av honom på förskolan, så himla lägligt va? Efter förskolan körde vi till Lund och dubbelfikade i ömsom sol ömsom ösregn innan jag och Juno vinkade av mommo på tåget.

Långhelg säger ni, vardagschock säger jag eftersom Tobbe jobbar fre-lör-sön och således lämnar mig ensam med dubbelbarn och dubbelhund. Iiik. Men det ska jag stressa över först då, i natt ska jag inte stressa alls utan ignorera mina delamningstuttar och sova i gästrummet, woop woop! Har inte sovit mer än typ 3.5 timme i sträck sedan Juno föddes, hon är inte alls en lika exemplarisk sovbebis som Sigge tyvärr. Och ja, ni får vara skadeglada, jag bryr mig inte, jag vill bara sova.

Fredagskrönika (på en onsdag)!


Har helt glömt att lägga upp länk till fredagens krönika här mitt i allt mammahäng, men här kommer den: Vem väljer sylt framför medmänsklighet?

Som vanligt fri att läsa och/eller dela i 48 timmar, in och glo!

Minns ni när "kärlek" handlade om weekendresor, spontanpresenter och typ poesi?


Well, vi kan ju konstatera att det var ett tag sen.

söndag 10 maj 2015

Hur funkar en hjärna? När slutar man kämpa?

Positivt tv-häng idag, först såg vi ett program om Förintelsen och på nyheterna pratade dom om missbrukande ensamma gatubarn i Marocko.

Varför orkar vissa människor ens försöka fortsätta leva? Som i arbets- och dödslägren i Polen efter, säg, fyra år. Man väger 24 kilo och hela ens familj är död. Varför kämpar man? Eller på gatan i Rabat, ensamma åttaåringar som sitter och sniffar lim. Varför tar dom inte livet av sig?

Och för att förtydliga (det här är ju ändå internet), jag VILL alltså inte att dom ska ta livet av sig, jag undrar vad som gör att någon så... dödsdömd, i brist på bättre ord, inte ger upp. Jag hade gjort det.

fredag 8 maj 2015

PANG! så blev det försommar!

Det här med att mest hänga utomhus om dagarna, det är ju något en kan vänja sig vid! Fortfarande kallt i vinden förvisso, men med solen på nosen ståendes i lä känns det som sommar. Mmmm... sommar!

Dubbelmormorn är här!


Med en 6-veckors Sigge till vänster (oktober 2013) och en 4-veckors Juno till höger. Som hon har önskat sig barnbarn och så fick hon två på 2.5 år. Bra jobbat av mig ändå?

Men nu blir det inga fler, den barnbarnsstafettpinnen är officiellt överlämnad till mina bröder, my work here is så jävla done.

torsdag 7 maj 2015

Till Norrland från Skåne

Rubriken hänvisar till en gammal klassisk etikett jag använde på mina inlägg ett tag, men i dag är det tvärt om – till Skåne från Norrland, i alla fall resmässigt – för i eftermiddag kommer mamma för en veckas kvalitetshäng med sitt barn och sina barnbarn. Och kanske Tobbe, men han lär väl se sin chans att smita ut i garaget all ledig tid nu så honom lär hon inte se röken av.

Mamma är förresten as we speak mitt uppe i att passera igenom sju (!) växtzoner och lämnar alltså senvinter till förmån för försommar. Bildbevis på hur tråkigt det är i zon sju just nu, från i går när vi skickade de här bilderna till varandra:

Ångermanland vs Skåne 0-1.

onsdag 6 maj 2015

Pengar vs livskvalitet

Att bo så här alltså. Det äter extremt mycket på vår ekonomi men hur mäter man den så kallade livskvalitén i pengar? Att stoppa ner bebisen i ergobabyn, ta sin kaffekopp i handen och gå ut så här utan att ens behöva koppla hundarna, vad är det värt i kronor och ören?

Det går ju inte att göra en ekonomisk kalkyl över ro i själen liksom.

tisdag 5 maj 2015

Att sova är också att fånga dagen

Måste erkänna att jag dagar som dessa får motstå en impuls av att ge igen för i natt. Hoppas det är normalt.

Klockan 03:23 en tisdagsmorgon. I helvetet.

Ni vet den där känslan när man preciiiis somnat om efter att ha matat bebisen vid 02-snåret, och plötsligt vaknar av att en av ens hundar har lämnat sovrummet för att den tror att vaken bebis = morgon? Och när man kliver upp för att säga åt hunden att den för helvete ska gå och lägga sig igen istället för att stå och gny vid grinden till trappan?

Ni vet när man gör det, och i samma millisekund som man sömndrucket snubblar upp och tänker "vad fan är det som luktar?" kliver i något mjukt och ljummet?

Ni vet när man bara vill skrika rakt ut av trötthet och frustration men inte kan eftersom det kommer väcka barnen, utan i tysthet tvingas torka upp det där bajset medan man klöks så tårarna sprutar för att det är så jävla äckligt? Och man öppnar fönstret och försöker göra en avvägning mellan att vädra ut så mycket lukt som möjligt, men utan att förfrysa bebisen? Och går och lägger sig och måste ligga kvar och försöka somna om i skitlukten eftersom det inte finns några andra ställen att sova på med en bebis. Som för övrigt börjar vakna lite och låter som att den snart vill äta igen. Och man ber till Gud att det lilla ynkliga mamma? som man nyss hörde från rummet bredvid bara sades i sömnen.

Ni vet den känslan? Den har jag nu.

måndag 4 maj 2015

Wiiii, jag har tränat! TRÄNAT!

A-barnet somnade sen och höll sig sovande, tummen upp!
Jag håller på med ett inlägg om återhämtningen efter snittet, men jag kan meddela att det gått långt över förväntat ända från dag ett. Så långt över förväntan att jag i förra veckan på Junos treveckorsdag mailade träningsproffset, bloggaren och kejsarsnittade Uppochhoppa-Sofy och ba: Hallå ja, hur mycket ska man egentligen lyssna på kroppen för jag känner mig typ läkt nu? Hon tyckte att det lät aningens orimligt och sa åt mig att ta det lilla lugna och skynda långsamt ett tag till vilket hon så klart har rätt i, så i dag började jag med grundpasset i Olgas bok.

Förutom en uppvärmingsövning där man ska ligga på mage (aj tuttarna!) och en där man skulle göra ett djupt utfallssteg (aj framfogen!) så klarade jag alla övningar i program ett utan problem och klarade till och med plankan (på knän och armbågar) i hela 1 minut och 42 sekunder utan att det gjorde ont någonstans. Yey kroppen! Yey mig! Yey Juno som kan sova utan att behöva ligga PÅ mig, till skillnad från sin storebror (minns att jag var grymt avis på alla som lade upp sådana här bilder...)!

Lägger ribban lågt

Måndag morgon och regn. Jag ska pussa på den här rynkade pannan och vika tvätt. Och jobba lite. Vad har ni för er?

lördag 2 maj 2015

En smak av försommar. På nordpolen.

Låt er inte luras av de soliga bilderna för det är fanimig svinkallt ute, mina fingrar förfrös nästan under den evighetslånga tid det tog för Sigge att kasta tretusen små stenar i en vattenpöl när vi var ute idag. Tinade dock upp medan hjärtat smälte när han skrek rätt ut av glädje för att det körde förbi en KA-KÅH på vägen.

"Grusvägsungarna" säger dom på förskolan om barnen som tar så lång tid på sig att komma in genom grinden eftersom de måste kolla noga på alla bilar som kör på parkeringen. Fordon på nära håll alltså, det är hårdvaluta när man bor här ute på landet.

Min älskade älskade lilla grusvägsunge.

fredag 1 maj 2015

Återerövrar garderoben plagg för plagg

Det bästa med att vara en trikåtjej är att det inte är lika långt tillbaks till favoritplaggen när magen försvunnit, det får plats ett par storlekar extra i de flesta av mina kläder och nu kan jag till min stora glädje sakta men säkert börja variera mina outfits. Och det bästa nu är ju att ALLT passar bättre än under graviditeten, utan all vätska i kroppen så stramar inte koftorna runt armarna och alla skor passar igen, hurra!

Saknar en sak bara, har någon tips på bra strumpbyxor eller leggings som går högt upp - utan att skära in och utan att vara gravidstrumpbyxor - så tipsa gärna!

Folk ba: "Jag fattar inte hur ni orkar" och vi ba: "?"

Först hade vi bara Sigge. Då kände jag ibland när Tobbe ville hitta på nåt en hel helgdag att ÅH MEN HERREGUD JAG OOORKAR INTE VARA ENSAM MED HONOM EN HEL DAG! Obs att jag var gravid och inte helt i form varken fysiskt eller psykiskt. 

Och sen skaffade vi hundarna och plötsligt ba: ÅH MEN HERREGUD HUR KUNDE MAN TYCKA ATT DET VAR JOBBIGT ATT VARA ENSAM MED ENDAST SIGGE? Obs att hundarna inte kunde vara själva hemma i fem minuter utan att gnaga sönder något i början, det har ju ändrats nu. 

Och nu har vi ett barn till. Bara en tidsfråga nu innan jag börjar blogga regelbundet med andra ord, tänk att det fanns en tid när jag "inte hann blogga" trots noll barn och en halvtidshund. HAHAHA. 

tisdag 28 april 2015

#assmountainliving levererar

Tobbe och Sigge inviger bärstolen!
Detta gjorde jag tidigare i dag: lämnade en översvämmad inkorg och en att göra-lista lång som kinesiska muren hemma och gick ut i ett rapsfält med min familj istället. Sitter i och för sig och jobbar nu, klockan 23:02, men hellre det än när solen skiner.

Vore i och för sig fint om det även gick att klämma in lite sömn på det här, från att ha haft lyxnätter med tolvtimmarssovaren Sigge är jag nu inne på min tredje vecka av upphackad amnings-torka kräk-byta blöja-ge flaska-nätter. Jag däckade förvisso helt oplanerat i 2.5 timme mitt på dagen i dag (också det när solen sken) men när ens chef består av en liten halvmeterskorv med extremt begränsad förståelse för det här med dygnsrytm så har man inte så mycket att säga till om. Vilket fack klagar jag hos? 

söndag 26 april 2015

OMG! OMG! OMG!

När jag hade gått och lagt mig på kvällen före kejsarsnittet så var det några som taggade mig i en bild på Instagram, och gissa hur förvånad och vansinnesglad jag blev när det visade sig att den extrembegåvade @bokkei hade börjat skissat upp min glada nuna på ett papper. HALLÅ?! MIG LIKSOM?!? Glömde nästan bort snittet och låg och mallade mig i sängen och bara KOLLA TOBBE, DET ÄR JAG, HON SKA TECKNA MIG!

Nu är bilden klar och trots att det inte ens är maj än så kan jag redan nu sammanfatta höjdpunkterna på 2015: Bli mamma till Juno och förevigad av @bokkei! Kolla bara:
Alltså!?!

Ps: hon är tatuerare baserad i Östersund för den intresserade, är så grymt avis på er som bor nära! Här är hennes hemsida och här är hennes YouTube-kanal, in och glo! 

lördag 25 april 2015

Wow wow wow

Det bloggas dåligt här i dagarna, något som mest beror på att ett framplockande av mobilen i 99 fall av 100 genererar ett WOW WOW WOW vilket är Siggespråk för "kära mor (/far), jag skulle ytterst gärna vilja få titta på The wheels on the bus-klippet på youtube om det går för sig tack?".

Men det går ju faktiskt inte för sig att kolla på våra telefoner HELA tiden, vilket i sin tur genererar i olika grader av psykbryt hos både barn och vuxna, och då är det bättre att telefonerna får ligga gömda i fickor och bakom soffkuddar och plockas fram väldigt sporadiskt. Fick göra några magiska moves för att finta ungen och kolla banksaldot via mobilen när vi var på Biltema imorse, det är inte klok vilken föräldraninja man blir efter lite övning.

Saker jag däremot MÅSTE öva mer på: mitt tålamod med Sigge. Känner mig som världens sämsta mamma minst tio gånger om dagen och det är ofta det inte märks att jag är den vuxna av oss. Så himla värdelöst av mig. Jag minns inte riktigt när han fick en egen vilja, när han var runt ett år kanske? Före det kände jag mig aldrig kass som förälder, men då visste han väl inte att det gick att protestera utan han hängde glatt med på allt. Nu är det lite mer nääää-ää över allt som inte faller honom i smaken, och då får man börja med Välja Sina Strider™-köret istället, och det är ju fan vad trött man blir av att försöka lirka och locka och muta med grejer hela tider.

Men i går så hade vi i alla fall mysigt på vägen hem från förskolan, bara han och jag. Vi stannade vid sjön och kastade pinnar och tittade på vitsipporna och det var skönt att göra något helt ensamma och ge honom full uppmärksamhet. Jag försöker läsa lite om utvecklingen för en 18-månaders och tror att det hade varit mer eller mindre så här även utan att han fått ett lillasyskon (det började så smått före Juno kom), men det underlättar ju inte att krydda det hela med sömnbrist och hormoner á la nyförlöst morsa.

Och just det, wow wow wow är alltså "round and round", alternativt att bebisen på bussen skriker whaa whaa whaa. Och dinosaurier säger WOW och inte ROAAAR, precis som lejon och andra stora djur med många tänder. Det är förjävla festligt med barn som börjar prata ju!

Men ja, det vore ju ännu festligare om han började prata på riktigt så att han kunde förklara vad han ville så vi kanske slapp hälften av allt drama här hemma... Tar tacksamt emot eventuella tips på hur vi kommer igenom den här fasen utan att någon av oss blir galen på kuppen. Tack!

fredag 24 april 2015

onsdag 22 april 2015

Bra grej med hus: gott om sten!

Aldrig är man nöjd. Tydligen.

Första tolv dagarna: Men hjälp vad hon sover, varför sover hon så galet mycket, är det något fel, är hon sjuk, vad är det frågan om? *pet pet för att kolla så hon rör sig/andas*

Dag tretton: Åh men soooooov någon gång unge, mamma måste samla ihop alla papper och skicka till revisorn och skriva krönika och måla naglarna och äta lunch.

Gissa om jag är avundsjuk på Tobbe som är ute och klipper gräsmattan. Mammamage-appen och korta barnvagnspromenader i all ära, jag vill faktiskt svettas och ta i lite snart.

tisdag 21 april 2015

Konstiga saker med bebisar #3

Visst, jag vet ju att det här med "att föra sig" helt bygger på uppfostran och sociala koder, men det är ju ändå lite befriande att se med vilken självsäkerhet som bebisar kräks och skiter ner sig utan att skämmas ett enda dugg?

måndag 20 april 2015

Bilder från bubblan™








Solen skiner, jag har gått på min första barnvagnspromenad, tittat på vitsippor och njutit av att kunna gå i normal gångfart utan att få sammandragningar och glatt mig  åt att ungarna (än så länge) sköter sig. Det är ju höga toppar och djupa dalar i storebrorshumöret men – peppar peppar – det går än så länge över förväntan.

Om Tobbe bara hade tagit sina tio pappadagar så hade han snart börjat jobba igen, jag är megaglad att han är hemma några veckor till så vi får chansen att skapa någorlunda okej rutiner innan vardagen börjar rulla på igen.