tisdag 6 december 2016

Tack!



Det är ju förjävla fint ändå, allt som kommer i kölvattnet av en ambulansfärd med tillhörande check up. Mängder av sms och meddelanden från olika håll och som grädde på omtänksamhetsmoset en finfin blombukett från jobb nummer två när man kommer hem från jobb nummer ett.

Tack hörni. Verkligen tack.

måndag 5 december 2016

"Detta är David i ambulans nummer blablabla, vi är på väg in med ett strokelarm"


Okej alla hobbyläkare, kavla upp ärmarna nu så ska ni få något att bita i. I juli förra året vaknade jag mitt i natten för att gå på toa men upptäckte att jag hade svårt att stödja på benen och även armarna kändes tunga. Stapplade in till Tobbe och väste på mitt mest pedagogiska vis: "vakna, jag tror att jag fått en propp!", och ambulans tillkallades. Vi bodde ute i Häckeberga då och de valde att inte ta med mig och trodde att det var någon form av nerv i kläm, något en instagramföljare avfärdade med att det inte finns nerver som påverkar både över- och underkropp samt båda sidorna av kroppen. 

I dag hände det igen, jag hade lämnat på förskolan, tagit ut Stefan och åt frulle och svarade på mail på datorn när jag kände att armarna kändes... trötta. När jag reste mig efter en stund så kände jag samma i benen som sist, det känns som mjölksyra, eller som att man är full, eller som när man fått mycket morfin. Det är värre på vänstra sidan än högra. Det känns lite som att jag liksom går igenom golvet när jag sätter ner fötterna.

Ringde ambulans som hämtade mig och körde med sirenerna rakt in på akuten där ett neurologteam väntade då de misstänkte stroke. De gjorde CT på huvud och nacke men hittade ingenting. Allt som krävde akut vård (typ stroke/tia) avfärdades och jag får åka hem och vi ska höras igen om en vecka, och om symtomen är kvar ska jag utredas vidare. Läkaren tror stress, vilket inte alls känns omöjligt även om det inte stämmer med min livssituation senast det hände. Han pratade även om MS.

Sist det hände fick jag instagramtips om B12, magnesium och om att kolla borrelia, då gick det dock över på 2-3 dagar så jag förträngde mest att det hade hänt pga dödsångest. Jag är jätteglad att CT:n inte visade något i dag, men det känns märkligt att kroppen ska vara jätteförsvagad utan anledning, och dessutom mer på ena sidan och på exakt samma sätt med 1.5 års mellanrum. Nu typ tio timmar senare är det kvar i benen, speciellt det vänstra, men mindre i armarna, men mest i vänstra även där. Jag har känt mig på väg att bli lite sjuk ett par kvällar i rad, med lite ledvärk och allmän trötthet, men annars helt frisk utan allergier, medicinering etc. Någon som varit med om något liknande?

Har i vanlig ordning redan planerat min begravning samt börjat fantasihata Tobbes nya tjej/barnens blivande plastmamma så var snälla med era hobbydiagnoser tack.

söndag 4 december 2016

Helgen sammanfattad i en bild

 

Hatar när Tobbe jobbar helg. Hatarhatarhatar. Igår jobbade han egentligen bara dagspass men fick jobba dubbelt pga sjuka kollegor, och idag jobbade han dag igen = jag var själv med barnen typ nästan helgen = hade noll procents tid att verkligen ha helg = vila. Gah, min respekt för ensamstående föräldrar ökar verkligen hundrafalt, nej tusenfalt, för varje bråk, utbrott och utspillt glas mjölk här hemma. 

I går var en helt okej dag som bland annat innehöll en roadtrip till några kompisar och deras barn och hundar så alla fick rastas, men idag har det varit fight club från morgon till kväll. Sprang runt som två idioter här hemma så vi tog enkelvagnen med ståbräda och gick till parken precis här bredvid men då skulle det absolut inte springas, då skulle Sigge sitta kvar, och Juno vägrade lämnade brädan. 

"Vem vill kliva av och springa jättefort på gräset?" lockade jag. 
"INTE JAG!" skrek Sigge förnärmat. 
"Inte jag!" skrek Juno lika högt. 
"Kliv av nu, det blir kul!" försökte jag och försökte lyfta bort Juno. 
"NÄÄÄÄJ, BLÄÄÄÄDAN!" skrek hon som en galning och höll fast sig i vagnen. 
Lyfte resolut ut Sigge ur vagnen och ställde honom på marken, varpå hela han vek ihop sig själv som ett dragspel och låg i gruset, tjutandes, "MAMMA NEEEEJ, MAMMA NEEEEJ!"

Såååå det var ju bara att gå hem igen, med helt ickerastade barn. Som så klart fortsatte springa runt som två tornados när vi kom in. Tur att vi bor ovanpå soprummet och tvättstugan nu för tiden så att den enda som blir galen är jag.

Så för att återkoppla till rubriken och bilden: helgen har varit väldigt mycket som att bli konstant jagad och biten i strupen av en ettrig boxervalp. Nu ska jag äta lösgodis och somna senast 20:45. 
Och så var den helgen slut. 

lördag 3 december 2016

Säger era terapeuter också att ni måste tagga ner?


Jag har så himla svårt för stök. Det blir stökigt i min hjärna om det är rörigt runt omkring mig och helst av allt borde jag bo i ett hem som ser ut som på bilden till vänster (från när vi nyss flyttat in). Men det funkar ju inte. Visst, vi har fortfarande ett kaosrum kvar eftersom allt inte är ordentligt uppackat än men i de rum där vi tillbringar 99 procent av vår tid är det faktiskt hyfsad ordning nu. Yey!

Men för att återkoppla till rubriken – jag är ju en typisk högpresterande duktig flicka och vill göra "rätt" hela tiden. Både inåt och utåt. Min terapeut har ju redan sagt att jag borde försöka bli bättre på att göra saker halvdant istället för inte alls (vilket jag skrivit om här) men det GÅR JU INTE. Eller ja, går och går, jag vill inte. Jag vill vara duktig och bäst och prestera prestera prestera och jag vill verkligen inte lämna mina barn på förskolan med udda strumpor. Varför inte? frågade hon men alltså för fan? Vad är det för barbarer som använder olika strumpor egentligen? De kommer väl i par av en anledning.

Men så tänkte jag på hur otroligt många... ja men timmar (?) som jag stått och grävt i diverse tvätthögar och började fundera på om det egentligen är så himla farligt att skaffa sig en mer laid back attityd till omgivningen. Juno fick udda strumpor till förskolan dagen efter besöket (inte Sigge, någon måtta får det vara) och nu ska jag försöka reda ut vad det är som gör att jag vill att allt ska vara perfekt jämt. Inget är ju någonsin perfekt, inte hos mig och inte hos någon annan, jag VET ju det. Men ändå kan jag inte släppa paniken inom mig när det inte är ordning.

Tror att en del av svaret ligger i att mina föräldrar stundtals kanske var lite väl laid back och att jag och min bror ofta var de där barnen i udda strumpor och att jag hatade det. Frågan är bara hur jag ska bli av med känslan av att jag är kass om jag inte är bäst.  

fredag 2 december 2016

Monsterastickling - hur gör en?

  

I nya lägenheten ökade ju mängden fönster markant, så nu har jag blivit helpepp på att fixa mer växter för en billig peng genom att ta sticklingar på mina egna, men även genom att plocka på mig så fort jag är på besök hos någon. Knips knips knips ba, inga hämningar. 

Annat kul: har numera även fönster i tre väderstreck istället för bara i ett, så nu hoppas jag att det finns förutsättningar för alla möjliga växter. I förra lägenheten var de tvungna att tåla sol och värme jättebra då solen låg på konstant under dagarna på sommaren, missade man att dra ner persiennerna så brändes dom ihjäl typ. Lite mer normalt klimat här. 

Här är vad som för tillfället finns i min lilla sticklingsbebisfabrik - elefantöra, två olika palettblad, silverranka, ampellilja och ett monsterablad. Har dock googlat lite och tror att monsteran har större chans att klara sig om man kapar en bit stam och inte bara blad (och helst direkt under en luftrot) så vi får se hur det tar sig. Några tips? 

torsdag 1 december 2016

Min hårfärg just nu: tio tummar upp!

 
Först var det lila. Och för varje tvätt så blir det en ny göttig (och OBS!) kall nyans, och det är inte i närheten av den tigerkaka jag brukar vara så här 5-6 veckor efter ett frisörbesök. 

Hörde jag ett woopidoo? 
(WOOPIDOO!)

onsdag 30 november 2016

Hej då november!


1. Får ordning på ett hörn i taget i nya lägenheten. 
2. Pildammsparken i sitt esse. 
3. Har äntligen fått glasögon så jag slipper få dödshuvudvärk när jag datar mycket. 
4. Det var snö. En dag. Jag missade det pga städade, fick den här uppdateringen från familjen i parken. 
5. Underbar morgonutsikt från lägenheten. 
6. Glatt barn i park. 
7. Min hårfärg alltså. Tio tummar upp! 
8. Årets julkort in the making. 
9. Ett fint julskyltat A Bushel & a Peck! 

tisdag 22 november 2016

Mvh SNARK


Saker jag aldrig hade vågat göra om jag visste hur mycket jobb det innebar
(men som ändå är värt det så här i efterhand): 

1) Skaffat barn
2) Skaffat hund
3) Startat eget

onsdag 9 november 2016

Snabb valanalys: Så jävla sjukt.

De senaste åren genomsyras av känslan av att folk tydligen inte själva vet vad som är bäst för dem. På valvakan igår kväll pratade reportern tex med en svart gaykille som röstade på Trump, och ba: "Men alltså... du vet vad han sagt om svarta? Och homosexuella?" Men den här snubben var helt inne på att han främst var amerikan och var det något Trump kämpade för så var det just Amerika. Alltså allvarligt?

Samma med SD-anhängarna som högljutt klagar på minskad välfärd men sedan röstar på ett parti som tex röstar emot höjd skatt.

Är allt bara en konstinstallation eller?

Vågar inte gå och lägga mig, vem vet vad vi vaknar upp till i morgon?

 

måndag 7 november 2016

Tiden ba swoooosh, del trehundratusenfemtioelva

Insåg precis att det jätteläskiga presidentvalet som ju ligger såååå långt fram i höst är avgjort vid typ 6-tiden på onsdag morgon (svensk tid). Gulp.

Alla olika hålltider för valnatten finns hos Expressen här.

söndag 6 november 2016

Bild på snygg lampa, plus en lustig historia om en jäkligt snygg klocka


Vill ni veta nåt kul? Klockan på väggen bytte jag till mig i en facebookgrupp för typ fyra år sedan, och hämtade i en bekants jättefina ljusa lägenhet. Sen tipsade hon om – och mailade – sin hyresvärd när vi skulle bli Malmöbor igen, och det var så vi fick vår förra lägenhet, på hennes gata.

Och nu när vi ville byta lägenhet så tipsade hon om att fråga killkollektivet under henne om de ville ha större och de sa ja – så fyra år senare hänger alltså klockan i en hall exakt under hallen där jag hämtade den. Av alla lägenheter i hela Malmö! Sjukt va?!

Köpte för övrigt en jäkligt snygg lampa på Blocket idag som ni ser! Endast 300 riksdaler, eller ja, 549 om man räknar med glödlamporna, och då tog jag ändå de billigaste. Lågenergi: bra för miljön på lång sikt, dåligt för plånboken på kort. Aja, ljust och fint nu i alla fall och det är ju mer än välkommet så här i mörka november!

fredag 4 november 2016

Senaste nytt - småbarnsmamma tog kväll klockan sju!

Ska sova nu, klockan är 19:11 och jag har slumrat till med ungarna vid läggning de tre senaste kvällarna när Tobbe jobbat. Tvingat mig ut till disk och plock med små små ögon och sedan ändå inte somnat förrän vid midnatt. Men NU! Bums i säng! Tänker inte ens fundera på eventuella bieffekter som att vakna vid 02 och inte kunna somna om osv, HÄR SKA SOVAS! 

(Hoppas ungarna tänker samma...)

torsdag 3 november 2016

Not as popey as I'd hopey



Påven har ju hängt runt lite i Malmö och Lund de senaste dagarna, men den enda uppdatering i samband med det besöket som gett nig något är denna bild som fladdrade förbi i mitt flöde. 

Tänk att det finns människor som gör sånt här och delar med sig av bara för att det är kul, är inte det helt himla fantastiskt att få tänka på i en värld full av krig och hemskheter?

"Not as popey as I'd hopey", endast ett geni kan ju komma på något sånt? Så himla ledsen över att det inte var jag. 

onsdag 2 november 2016

Rensa rensa re-e-nsa




Så här ser det ut i vårt vardagsrum nu. Det ska in en tavelvägg, en större soffa, en riktigt stor matta, ett gäng amplar i fönstret och sen är det klart! Vid flytten så rensade vi så otroligt mycket, och lyssna på detta – allt vi äger finns nu i lägenheten. Fattar ni att det betyder att vårt förråd är tomt (okej, så när som på fyra vinterdäck som kändes fåniga att släpa in här)? Allt som vi äger nu är saker som vi gillar och behöver och använder, och resten är väck. Självklart ska det ner lite grejer i förrådet, men bara typ säsongsgrejer och sånt som vi verkligen ska använda på ett eller annat sätt, inte fyrtioelva lådor med oklart innehåll som ställts undan enligt out of sight out of mind-teorin.

Ahhhh, zen.

Innan flytten fick vi hjälp av några vänner att köra grejer från vinden till tippen, och en kille stod och kollade över min axel när jag rotade runt i lådorna och bara SLÄNG SLÄNG SLÄNG SLÄNG SLÄNG tills jag frågade om inte dom också hade ett förråd med massa skräp? Nej det hade dom inte, dom hade "ett litet utrymme under trappan där vi har julsakerna" och ett garage för förvaring av mc-delar. För en person som haft som livsmotto att den som har flest prylar när den dör vinner kändes det både obehagligt och otroligt befriande att höra om något så fullständigt verklighetsfrämmande.

Nästa projekt efter vardagsrummet (eftersom de andra rummen ju så klart fortfarande är kaos) är att göra barnrummet så pass inbjudande och smart att det lockar in ungarna dit istället för att dom ska släpa ut alla sina grejer i resten av lägenheten. Och – även funkar för föräldrar eftersom det ju är därför dom kommer med allt, för att de vill umgås. Men det är ju så o-tro-holigt tråkigt med golvlek efter ett tag, så nu måste jag klura ut nåt som gör att man kan ligga där inne och dricka kaffe och se ut som att man älskar att låtsasäta mat och leka med Briotåg utan att de märker att man gäspar käkarna ur led. Har ni knäckt koden så tipsa gärna!

tisdag 1 november 2016

Våra barn, Pyromanen och Picasso

 

Vi har knappt hunnit flytta in och dom har redan försökt att båda elda upp stället och klottra ner det. Vad försöker dom säga?

måndag 31 oktober 2016

MAMMA SLÄCKTE ELDEN! Ja det gjorde jag verkligen.



Vi har en ny lägenhet. Hej då skitjobbiga etagevåning med alldeles för mycket yta och alldeles för mycket saker och HEJ HEJ fina femman med fiskbensparkett, dubbla balkonger och mer fönster än vägg! Har bytt lägenhet med några killar tre hus bort så vi bor kvar på samma gata, vi handlar på samma lill-Ica, vi leker i samma park och går samma väg (fast aningens kortare) till och från förskolan. Win på så många plan!

Och jag har rensat så mycket den senaste tiden alltså. Slängt och skänkt och sålt och det är så otroligt sköööönt! Jag gillar ju prylar egentligen, men på senare tid (sedan vi fick barn?) så orkar jag liksom inte med alla grejer. Röran i hemmet smittar av sig till mitt huvud och jag blir helt... snurrig. Hittar inte grejer och får lägga mängder av tid på att leta och rota och plocka. Alltså det här satans plocket, jag blir TOKIG. Hur många timmars plock per dygn ska man gå med på innan man blir galen på riktigt? Nej, släng och skänk och sälj och sen bara BANG BANG BANG fixa praktisk förvaring till resten. Där är jag nu. Det är ju fortfarande fullt flyttkaos med saker överallt här och inte lika spartanskt som på bilden, men ni fattar kanske känslan?

Men så i morse kunde Juno ha gjort allt detta arbete ogjort då hon slog igång inte bara en utan två plattor på vår nya spis som inte har barnspärr. Tobbe var ute med Stefan och jag satt i soffan och höll på att klä på ungarna för att skicka dom till förskolan när jag plötsligt känner en doft av typ varm plast. Fattar direkt att det är från spisen, slänger mig ut i köket för att se att det är mörkgrå rök överallt och det ligger saker och brinner på största plattan, alltså verkligen en brasa med öppen låga rätt upp i fläkten och på överskåpen. Ungarna kommer och då börjar brandvarnaren tjuta (satt ingen i köket, bara i hallen, fail), ungarna skriker och gråter hysteriskt, jag öser ner elden på golvet och häller en kastrull vatten på, öppnar en balkongdörr och försöker slå ner den förbannade brandvarnaren med en galge samtidigt som grannarna kommer och frågar om de ska ringa brandkåren.

Puh.

Men slutet gott, allt gott: Försäkringsbolaget tar allt så vi får ny spis, fläkt, bänkskiva och nytt golv (eld plus plastmatta = dålig kombo) och jag är dagens hjälte hos lilla brandbilsälskande treåringen som skanderat att MAMMA SLÄCKTE ELDEN! typ hela dagen.

Men mina nerver. Och alla "tänk om?". Tänk om hon satt plattan på ettan och jag hade hunnit lämna ungarna till Tobbe och gå in i duschen? Tänk om det hade tagit sig i överskåpen så att jag inte hade kunnat släcka själv? Tänk om... ja jag vet inte. Fy fan vad läskigt det hade kunnat bli. Juno alltså, vi har kallat henne för Juno The Destroyer sedan hon började bli rörlig eftersom hon alltid förstör allt hon får tag i, men detta var ju i värsta laget även för henne.

Och med detta inlägg säger jag hej då oktober och hej november. Nu jävlar ska det (inredning)bloggas hörni, håll i hatten!



söndag 16 oktober 2016

lördag 15 oktober 2016

Inte så lätt med orden när man bara är 18 månader och sex dagar

Juno: Me mölk!
Tobbe (häller upp): Varsågod. Vad säger man?
Juno: TACOS!

torsdag 13 oktober 2016

Men har han ens skrivit en jäkla bok eller?

Jag skulle skriva nåt på Facebook (precis som resten av världen) om att Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur, och berätta lite irriterat om den gången som jag och Jessica var på en spelning med honom i Göteborg för en massa herrans år sedan. Han var så jävla dryg. Sa inte hej när han kom, sa inte tack mellan låtarna när folk applåderade och sa inte hej då när han gick. Världsstjärna eller ej, men lite hyfs visar man väl ändå? Men så började jag fundera på om det verkligen VAR Bob Dylan vi såg. Var det någon annan?

Det slutade med att jag inte skrev nåt på Facebook eftersom det blivit hemskt pinsamt om Jessica ba: "Men Mimmi, det var ju inte Dylan, det var ju blablabla". Och nu har jag grubblat resten av dagen och kommit fram till detta: Var det Bob Dylan så gjorde han uppenbarligen inget bestående intryck på mig eftersom jag inte minns om det var han. Och var det han så minns jag att jag först gillade honom, men att jag blev så besviken efter konserten att jag numera betraktar honom som ett drygt arsle. Om det var han alltså.

För övrigt anser jag att man inte ska få pris i litteratur om man inte skrivit några böcker. Nu har jag inte ens orkat googla om han gjort det, men ändå. Tack och hej från världens mest oinsatta kritiker.

måndag 10 oktober 2016

Hipp hurra på min 1-årsdag!



I dag fyller mitt företag A Bushel & a Peck ett år! För prick tolv månader sedan hade jag fjärilar i magen och spänningshuvudvärk av stress och rädsla för att ingen skulle komma på mitt öppningsmingel, men folk kom! Och jag fick kunder! Och från att ha lasrat endast vänner och vänners bekanta så har jag nu kunder från hela Skåne och södra Småland och Blekinge och Köpenhamn.

 

Jag har fortfarande ett deltidsjobb vid sidan av och jag har fortfarande spänningshuvudvärk fem dagar i veckan, men jag gjorde det! Jag överlevde mitt första år som egen företagare och det går bättre och bättre för varje månad och jag ser peppat fram emot vad kommande år ska bjuda på! Själv bjuder jag på en behandling för varje som man köper och hoppas att det inte kommer leda mig rätt ner i konkursträsket, men lite får man ju bjussa på när det är födelsedag!


Jag har så himla många att tacka för att mitt första år blivit så bra och taggade de flesta berörda på Facebook i ett liknande inlägg, men jag kan inte att poängtera nog att när det kommer till detta så är ensam inte stark alls. Utan min familj och mina vänner så hade det inte gått. Aldrig någonsin.

TACK!

/dans- och gråtemoji
 


torsdag 6 oktober 2016

Underskattad grej: somna på soffan

Överskattad grej: resa sig, borsta tänderna, tvätta bort smink, klä av sig och gå och lägga sig i sängen. Pigg, dessutom, eftersom en kvarts sömn på soffan tydligen var exakt vad kroppen behövde för att ladda om. Klockan 22:30. 

Mitt sömncentra kommer aldrig förlåta mig för de senaste 1.5 åren. Never ever. 

onsdag 5 oktober 2016

Kaktuslover 4-ever!

 

Ni vet känslan av extremt ha-begär? Det mötte mig i ett TGR-skyltfönster häromdagen, i form av en kaktuslampa. Jag tillhör kategorin som tror att det till en viss mån går att shoppa sig lycklig, jag blir tex helt genomglad varje gång jag ser den, och tänk om man hade ett hem som bara innehöll såna prylar? Bra mycket lättare att vara några procent mer lycklig då tänker jag!

måndag 3 oktober 2016

Men bara flöj mig ett hotellrum, will ya?

Vet ni vad jag vill göra? Jag vill åka bort. Typ ta tåget någonstans en fredag, komma fram och äta middag med några roliga människor på lokal (!) utan barn (!!) och sen gå till ett hotell (!!!) och sooooova i tio timmar minst.

Vakna på lördagmorgonen och äta frulle jääääätteeeeelåååångsamt och sen ha en heldag av typ... föreläsningar? Något som gör att jag lär mig massor om olika saker som har med företagande att göra, och sen kan åka hem med tåget på söndagen fylld av inspiration efter att ha upprepat fredagskvällen med mat på lokal och hotellnatt.

Det vore nåt va!? Finns det något sånt på gång i vinter, någon mässa eller konferens eller nåt annat som man får gå på? Hojta om ni hör något!

söndag 2 oktober 2016

Race report Malmö halvmarathon

Jahaja, i går var det den 1 oktober och dags för Malmö halvmarathon, loppet som jag storstilat anmälde mig till i våras och skulle ha som en ordentlig grand finale på min oerhört löpfyllda sommar. Well, det blev ju inte riktigt så och så här i efterhand kan jag dessutom konstatera att jag måste vara den svenska löpare som springer flest lopp per träningstillfällen – sedan i maj har jag sprungit elva pass, varav fem har varit lopp. Mina enda två löprundor i juni var Malmöloppet och Klövernmilen till exempel. Hehe.



Jaja, skit i det, så här pepp var jag i alla fall när jag bad en okänd tjej i toakön att ta en bild på mig innan starten. Här vill jag gärna flika in att det hade varit enormt trevligt med kanske hundra extra bajamajor uppställda någonstans på stadionområdet, för det var ganska lång kö bakom mig (till endast fyra bås) och jag var i startfållan endast fem minuter innan start och missade tyvärr uppvärmingen. Bra val att ta toabesöket där ändå eftersom det inte fanns någonstans att kissa efter hela banan sedan, något jag på denna bilden fortfarande var lyckligt ovetandes om. #postpreggoproblem

Klockan 15 gick startskottet och sedan fick man gå jättesakta i några hundra meter innan flaskhalsen släppte. Sedan var det bara att jogga på, det kom en till flaskhals på ett ställe precis innan första kilometermarkeringen men fältet glesnade sedan väldigt snabbt. 2100 löpare var anmälda och 45% sprang Malmö höstmil och 55% halvmaran. Banan var ganska lik delar av Midnattsloppet och Malmö är ju platt som en pannkaka och en dröm för trötta löparben så det var bara att kuta som vanligt. Förutom att Södergatan kunde varit aningens bättre markerat så att lördagsshopparna fattade att det gick ett lopp där så var biten genom stan helt okej. Min taktik var att springa sakta för att orka så långt som möjligt (har ju aldrig sprungit längre än typ 13 km), vilket efter ett tag visade sig vara ganska korkat eftersom man ju får ett helt annat löpsteg om man ändrar fart, och jag var ganska sliten i benen redan vid åtta kilometer.


Så här gick banan, helt vansinnigt provocerande att vi som skulle springa det långa loppet också var tvungna att springa ett varv inne på stadion där målet för Höstmilen var. Känslan av att det snart var över spreds i kroppen när målet kom närmare och folk hurrade men nähä, då var det bara att fortsätta kuta (och försöka ta sig förbi dem som sprungit klart och stod och snicksnackade vid passagen ut) LIKA LÅNGT OCH LITE TILL.

Hade på förhand kollat banan och tänkt att det nog skulle vara segast mellan 13.5 och vattnet strax efter 18 km och oj så rätt jag hade. Det började bli tungt i benen och jag varvade joggandet med att gå 50 meter här och 50 meter där. Kilometerskyltarna kom ändå tätare än vad det kändes som i benen men strax innan jag kom till vattnet vid 15 så kom den. Krampen. Och nu menar jag inte att jag blev stum eller fick mjölksyra eller nåt sånt trams, nej det här var något av det obehagligaste jag varit med om. Tänk såna där ofrivilliga muskelryckningar man kan få i ögonvrån, fast tusen miljarder gånger värre. Man kunde se genom byxorna hur det liksom ryckte och drog vid muskelfästena på insidan av låren och det... pulserade? typ inuti musklerna. Extremt märkligt, men sjukvårdspersonalen sa att så länge det inte gjorde ont så var det inte farligt och att jag kunde fortsätta om jag ville. Och det ville jag ju, men uuuuh vad tufft det var.



Alltså mellantiderna här symboliserar SÅ BRA hur loppet kändes. Passerade 15 km på 2.00.18 och sen tog de sista 6 kilometrarna 53 minuter. Haha, fy fan. Så länge jag joggade gick det bra, men när jag var tvungen att gå så kom krampen liksom krypande och det gick inte att stretcha ut heller, bara knåda lite när det var som värst och fortsätta springa. Vid 17 km kom det även på utsidan på högra låret och började kännas även i höger vad och då blev jag förbannad på riktigt – vad är jag för idiot som tror att jag kan springa en halvmara utan problem när jag inte tränat ordentligt på hela sommaren? För helvete. Jag traggade på och gick och sprang och gick och sprang och stannade och tryckte på mina spattiga ben och höll på så tills jag kom till 20-kilometersmarkeringen och tänkte att om jag bara håller ut tills jag kommer in på stadion så kan jag i alla fall krypa den sista biten. Och det var först när jag var halvvägs runt inne på stadion som jag kände att jo, jag kommer fanimig klara det!

Kom i mål, fick min medalj och gick rakt mot sjukvårdarna och ba: Hjälp mig! Eftersom jag var bland de sista i mål så stod det typ 15 pers redo att hjälp mig och jag fick resorb, en banan och hjälp att stretcha benen tills den bubblande känslan i musklerna släppte. 


Minen här? Lika delar glädje och chock! Men alltså – jag klarade det fanimig, jag tog mig igenom min första halvmara, otränad och jävlig med dödskramp och allt. Hurra för mig!

lördag 1 oktober 2016

Hej då september - hej oktober



September förklaras bäst med orden jobb, solsken, vänner och familj. Och väldigt mycket stress. Hoppas på en snällare oktober. 

Och jo då, jag lever! Tack för omtanken. ❤️ Har självklart storslagna planer på att blogga varje dag den här månaden, men vi får väl se hur det går med det. Är det kanske så att instagram vann? Hoppas inte.  

onsdag 7 september 2016

Idag vänder det!

 

Det har varit ett tufft år och lite till för den här lilla familjen. Under midsommarhelgen förra året drog Tobbe av ett ledband i tummen när han brottades med en patient på jobbet, och efter 14 månader av feldiagnostisering, remisser på villovägar och uppskjuten operation pga sommaruppehåll så låg han idag ÄNTLIGEN på operationsbordet för att få handen bra igen. 

Det är jobbigt att leva med konstant värk, och det är ännu jobbigare att leva med konstant värk med två småbarn. Och - det är inget jag är stolt över att säga - men det är även jävligt jobbigt att leva med någon som lever med konstant värk också. Mina moder Theresa-skills var förbrukade redan förra hösten så vi har alla hoppats innerligt att den här operationen blir lyckad - och det blev den! Eller ja, nu är handen ett blått gipspaket och det gör svinont eftersom dom har flyttat en sena och liksom bundit fast den runt leden på något vis (?) för att stabilisera alltihop. Och grejat lite med karpaltunneln. Men läkaren var supernöjd så då är vi också det. Tre månaders rehab på detta så ska det säkert bli toppen igen, woop woop! 

torsdag 1 september 2016

Ett inlägg om barn nummer tre...


Här är den korta versionen om att skaffa ett syskon till Sigge och Juno: Det kommer aldrig någonsin över min döda kropp komma in ett barn till i den familjen.

Den lite längre versionen kände jag att jag ville skriva efter att ha läst Annas inlägg om tankarna kring att skaffa barn nummer två, och om vad som är ens egna tankar vs vad som är samhällets, normens, etc. Anna skriver bland annat:

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk. Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande. Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.




Sigge var också ett sånt barn. Sov hela nätterna i egen säng från att han var fyra veckor och var alltid glad och nöjd. Aldrig sjuk, väldigt social och inte rädd för folk. Rev väl ner lite grejer här och där, men gick ändå att ha i möblerade rum trots att han gick som en baws redan när han var tio månader. Jag blev gravid i samma veva och när vi strax efter hans ettårsdag glatt började outa graviditeten så tittade alla hålögda småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen på oss och undrade om de hade hört rätt. Hur fan orkar ni? var den vanligaste frågan och vi skämtade om det, att bebisen i magen väl aldrig skulle sova och bli riktigt jävla skitjobbig istället. 


Och – förlåt Juno – men oj vad rätt vi hade. Ett plus ett är inte två utan snarare en halv miljard här ibland. Juno är en helt underbar unge, men med världens kortaste stubin, världens argaste skrik och så här en vecka före hennes 17-månadersdag så kan jag meddela att hon bara har sovit totalt sex hela nätter och att det har fuckat upp min sömn totalt, så jag kan inte ens sova när hon sover vissa nätter. Hon förstör allt i sin väg, river sönder böcker och sliter sönder Sigges tågbana och klättrar överallt och är helt totalt fearless. Går på som en liten ångvält, knör in sig på konstiga ställen och fastnar och blir arg. Det är i stort sätt ett konstant kaos här hemma.



Jag skulle aldrig i hela livet vrida tiden tillbaks, jag älskar båda mina barn gränslöst, men att jag och Tobbe ens orkar hålla ihop när vardagen består av så otroligt mycket syskonkonflikter och cirka noll egentid, det är inget annat än ett under. Ett tredje barn hade gjort slut på vår relation på fem sekunder. Max.



Jag är fullt medveten om att alla barn är olika och att alla föräldrar också är det, men att någon människa med vettet i behåll väljer att skaffa fler än två barn är bortom all min tankeförmåga. Får svindel när jag tänker på att jag känner folk med fem barn. Vill slänga mig i havet när jag tänker på Familjen Annorlunda och deras trettonbarnsfamiljer. Jag fattar inte hur man får tid, varken för varandra eller sina barn. Eller sig själv.



Vissa dagar kan jag sakna Sigge skitmycket, det känns som att vi aldrig ses på tu man hand och han får liksom stå tillbaks så mycket för att han är stor (vilket han ju absolut inte är) när lilla The Destroyer tar så mycket energi. Samtidigt så börjar deras relation utvecklas på ett sätt som är helt awesome att få ta del av och följa, och jag inser ju att dom kommer ha så otroligt mycket glädje av varandra under sin uppväxt när det är så tight mellan dom.

Om man hade fått ångra sig så hade jag aldrig valt bort idén om att skaffa syskon tätt. Men när någon frågar om det snart är dags för ett tredje barn så svarar jag alltid nej med ett sådant eftertryck att det aldrig kommer minsta lilla följdfråga.



Jag är för rädd om min familj för att blanda in fler folk i den och jag tycker att det överlag pratas för lite om vilken satans påfrestning det är för ett förhållande att gå från två till tre till fyra och så vidare. Det pratas för lite om missunnsamheten över den andres egentid, om tjafsen om millimeterrättvisa när det kommer till möjlighet att jobba, träffa vänner, träna och ha en hobby. Eller bråk om städning. Gah! Alltså, det är fan under min värdighet att gräla om något så trivialt som dammsugning av grusiga hallgolv, men ändå har jag blivit en sån som gör det sedan jag blev förälder.

Det pratas överlag alldeles åt helvete för lite om vilken rövig liten röv man blir om man aldrig får någon direkt tid över för sig själv, för det kan ju inte bara vara jag som blir en egoistisk idiot av sömnbrist, leksaksmayhem och konstant konfliktmedling. Kan vi prata lite mer om det tack?

onsdag 31 augusti 2016

Tack för allt augusti, du skötte dig bra!

 

Augusti bestod av norrlandsresa, Malmöfestivalhäng, loppisfynd, familjeutflykter, ett barn som fyllde 3 (!), massa löpning och ett barn som började förskolan (!). Vi har haft det rätt gött faktiskt men nu ser jag fram emot en väldigt spännande höst!

Man who has it all!

Följer ni Man who has it all på Facebook? Om inte så gör det bums. Roligt (och så otroligt sorgligt när man vänder tillbaks på det igen) så man kissar ner sig mellan varven.

Som detta:


Eller detta: 


måndag 29 augusti 2016

Så fort jag blir för trött tror jag att jag har cancer

Alltså, jag är så sjukt trött. Fick massage i torsdags och var helt vansinnesseg i kroppen i fredags och tänkte att det hörde ihop. Ändå logiskt väl? Kände lite samma på lördagen men trodde att det var för att jag sovit dåligt (vilket jag iof gjort i snart 1.5 år) och försökte gaska upp mig hela dagen plus sov till och med middag på eftermiddagen för att vara pigg till loppet på kvällen (vilket uppenbarligen inte hjälpte). Och i går var jag själv med ungarna från morgon till sen kväll och trodde att det var det som gjorde mig trött men nej jag är ju lika slut idag PLUS har stegrande träningsvärk från loppet så känner mig hemskt ynklig.

Och alltid när det är något som har med sån här jättetrötthet att göra så tror jag att jag ska dö. Ligger vaken trots tröttman efter att jag gått och lagt mig och försöker formulerar hur jag ska berätta för folk att jag är döende.

"Jag trodde bara att det var vanlig trötthet – två små barn och nystartat egen företag är ju jobbigt – så jag kollade inte upp det, och nu är det för sent". 

Och så blir jag helt gråtfärdig för att det är så otroligt synd om Tobbe och barnen som kommer bli lämnade ensamma och tvingas starta ett nytt liv. Funderar på om barnen kommer minnas mig eller om de kommer kalla Tobbes nya tjej (den jävla HAGGAN!) för mamma. Funderar på vad den där Trygga vuxna-försäkringen vi tecknade hade för engångsbelopp man fick vid en cancerdiagnos, och vad jag skulle göra för pengarna. "Vad spelar pengar för roll när man är döende?" tänker jag sen där jag stirrar upp i taket i mörkret och känner hur ögonen svämmar över och varma tårar rinner ner över tinningarna och in i öronen.

Antal gånger ovanstående har hänt: Asmånga.
Antal gånger jag varit döende: noll.

Men för varje gång så blir jag mer och mer rädd för döden. Jag är livrädd för att inte få fortsätta leva och se mina barn växa upp. Jag är livrädd för att dom ska bli mammalösa. Före jag blev förälder kände jag aldrig så här. Aldrig. Kanske skulle man kunna gå så långt som att säga att jag skrattade döden i ansiktet med mina livsfarliga (nåja) hobbys med fallskärmshoppningen och mc-körningen men tanken på att hoppa från ett flygplan och köra snabbt på motorcykel skrämmer mig inte det minsta, sjukdomar som smyger sig på däremot, de gör mig helt vettskrämd.

Nej fy fan. Sitter ni inne på tips om hur man tänker bort sådana här tankar så är det rätt tid att dela med sig av dem nu. Och har ni tips på hur man blir pigg så släng med några såna också. Tack.

söndag 28 augusti 2016

Race report - Midnattsloppet Malmö 2016


Det började så bra. Hittade ett nagellack som matchade tröjan perfekt och kände mig allmänt i form även om jag var lite fundersam på hur jag skulle lägga upp dagen för att kunna springa snabbt så sent på kvällen.


Cyklade ner till studion vid 19:45 eftersom jag bjudit in till lite pre run hang out. Mycket praktiskt att ha jobbet i direkt anslutning till startfållan! Passerade målet och skapade mig en mental bild av att korsa mållinjen på helst min snabbaste tid någonsin, men annars min näst snabbaste.

Känsla så här i efterhand för den tanken: Ha ha ha.


Vatten och socker. Kändes som lagom uppladdning.


Hela gänget minus min instagramkompis @skrotskatan som fotar. Tjejen nedanför mig är en av mina äldsta barndomskompisar som kom ner från Linköping med fyra kompisar, och tjejen till vänster om mig är min instagramkompis @h_froderberg som jag träffade första gången live i går, precis som @skrotskatan. Internet är bäst!


På väg mot starten på Hamngatan, megamycket jippo med musik, discoljus och brinnade eldar när startskottet gick.


BOOM! ELD! Vet inte vad som var i fyrverkerierna, men det var svinhalt precis under startbågen och luften var fylld av någon slags fotogenliknande dis vilket inte var jättetrevligt.

Sen bar det av. Jag hade ju en idé om att springa mitt snabbaste eftersom jag ALLTID har en löplunk på 6.5 minuter per kilometer vilket konstant ger mig tider på några minuter över timmen, och aldrig känner mig slutkörd efter ett lopp. Har varit livrädd för att springa för snabbt att jag inte orkar springa hela vägen, men tänkte att det fick bära eller brista, här skulle kutas!

Så jag kutade! Och kutade. Och ku-u-u-utade. Och det var så jävla jobbigt. Vid 3.5 km var jag tvungen att stanna och dricka (what?) och det gick sedan helt överjävligt segt fram till 6.5 km där jag kände mig tvungen att smita in på en vinglig bajamaja och kissa för att få bort alla hjärnspöken om att kissa på mig. Drack vatten och hällde lite nerför ryggen och blaskade lite på armarna eftersom det var så. jävla. varmt. trots att starten gick 21:50. Malmö som annars är känt för sin blåsighet var dessutom helt vindstilla så det var riktigt svettigt.

Fick ny energi och drog iväg, kände mig stark och pigg igen! I typ 300 meter, sen ville jag dö igen. Tog mig de sista kilometerna på ren viljestyrka medan jag håglöst såg på klockan hur minuterna tickade på och jag passerade 60 minuter alldeles för långt före mållinjen. De sista 1.5 kilometerna var det svag svag sluttning nerför Södra Skolgatan men jag ville ändå bara ge upp och gå.

GÅ!?! I NEDFÖRSBACKE!?!

När jag kom till målfållan så orkade jag inte ens spurta. Det kändes helt omöjligt att göra ens minsta lilla fartökning, jag bara småjoggade tills jag fick vatten, banan och kexchoklad och en medalj UTAN NÅGOT BAND = går inte att hänga upp på min medaljhjort. Så sjukt besviken över min insats vilket ackompanjerades fint av att coverbandet spelade The båtten is nådd när jag segade mig över Stortorget.

Nej fy fan.

Kollade den officiella tiden som blev 1.08.54, alltså två sekunder snabbare än på Klövernmilen vilket faktiskt gör det till min snabbaste mil i år, även om det kändes som att springa i sirap nästan direkt från start.

Målsättning för höstens löpning:
  • Träna intervaller
  • Köra backträning
  • Steppa upp knipövningarna. Så här kan jag ju inte ha det.
Det känns inget annat än HELT orimligt att jag ska springa Malmö halvmaraton om en månad, just nu vill jag bara elda upp mina löpskor, slänga pulsklockan i havet och börja med e-sport istället. 

#snoozeyoulose #nofilter #magiskaunder

 

Vaknade av att några fönster stod och slog i stormvinden, klev irriterat upp ur sängen, tittade ut ba: VAD ÄR DETTA?! 

Alltså, detta är den SJUKASTE himmel jag sett någonsin, naturen alltså?!? Sen blev det vindstilla på en sekund och efter några minuter blev det blixtar och dunder och spöregn och vanlig grå himmel. Snooze you lose!

torsdag 25 augusti 2016

Inskolning, dag 4



Hänger knappt med i svängarna men i dag lämnade jag lillkörven på förskolan i drygt en timme och det gick jättebra. Sen berättade min bästa Lotta som är förskolepedagog att föräldrablablabla-någonting-inskolning där man INTE lämnar barnet egentligen är bättre, eftersom anknytningspersonen då är med och liksom visar hur allt funkar, och att det snabbare får barnet tryggt i den nya miljön jämfört med om man går därifrån och ba "okej älskling, nu får du hänga med dom här ganska okända människorna i 64 minuter medan mamma instagrammar en hallongrotta och dricker för svagt kaffe trehundra meter österut".

Och det låter ju HELT rimligt. Det är väl klart att den som barnet är trygg med ska visa hur det går till att gå på förskola, inte någon okänd pedagog. Åh, varför ska allt med barn och deras utveckling vara så jävla jobbigt jämt? Varför kan det inte bara finnas ett sätt och så gör alla så och så är det bra med det? Fan också. Ska prata med personalen om det här i morgon och se vad dom säger.

Några tankar från er allvetande kloka människor?

onsdag 24 augusti 2016

Sigge Scott - 3 (!) år idag!

 

Som denna unge älskar tåg? Nu sover han nerbäddad med några av sina nytillskott till Briobanan, och glassarna på bilden – en för varje år – har det lekts flitigt med i dag. Älskar den här åldern alltså, så himla glad och tacksam och liksom... förvånad? "PISENT TILL MÄJ?" "ÅH! EN TILL PISENT TILL MÄJ?"

Klyschigt värre, men VAR TOG TIDEN VÄGEN? samt: han är den bästa present jag någonsin fått. Grattis till oss alla! Så här gick det till när han kom.