fredag 29 april 2016

Tråkig fredagkväll? INTE NU LÄNGRE!

En kund blev försenad i dag så jag fann mig själv plötsligt läsandes en gif-tråd med typ miljarders olika gifar. Jag frustade, tjöt och skrattade så jag grät, ensam i studion. Torkade tårarna när kunden kom och skulle på något vis förklara varför jag hade så himla skoj trots den uppenbara bristen på sällskap.

Men alltså kolla denna?

Eller denna?

Och den här!

Har du inte skrattat vid det här laget så är du känslomässigt död inombords.

torsdag 28 april 2016

Bloggmingel på Make Up Store i Malmö



Jag tackar väldigt sällan ja till såna här... vad ska man kalla det, skönhetseventsinbjudningar (?) av den enkla anledningen att jag är så o-tro-holigt ointresserad av smink. På allvar.
Så här ser min pinsamma sminkväska ut: gammal brynpenna från H&M, Maybellines Colossal volum' express-mascara, en cover it all från Make Up Store som är så gammal att Karin skrek rakt ut när jag sa hur gammal den var, och det är väl... tre år sedan nu? Har någon BB-variantunderlagskräm som jag festar till det med ibland och ett rouge som är gammalt som gatan men fyller sin funktion. Ni fattar. Att jag ens var med på det här bloggminglet hos Make Up Store Malmö är egentligen en skymf mot de äkta beautybloggarna som var där, men men. Med närmare 3000 följare på Instagram får väl en sliten katt vara välkommen hos hermelinerna.



I alla fall: Kolla vad mysigt det var när vi fick en snabb sminkvisning av Miriam (som sminkar) och Sofia (blonda till höger) där de gick i genom lite trender och berättade om sina produkter som snart är 100% veganska, endast lite bivax som håller på att fasas ut. De berättade också att allt smink som säljs i Kina är testat på djur eftersom Kina har en lag som KRÄVER att det är det, så på det sättet kan man kolla om olika tillverkare är seriösa på riktigt i sin etiska djuragenda. Intressant va!?

     

Jag har ju gjort några försök att börja använda läppstift men det har aldrig gått vägen, men 2016 SKA bli året när jag börjar piffa mig lite. Vet inte om det är för att jag börjat jobba på ett sätt där jag är social och har kundkontakt (hej då frilans-pyjamas!) eller om det är för att jag inte sovit på över ett år, men jag känner verkligen för att börja lära mig lite om smink och vad det kan göra för att höja upp en lite på snygghetsskalan. De var för övrigt därför jag tackade ja till detta, för att få en spark i rätt riktning mot sminkbordet!

Sofia hjälpte mig att ta fram ett läppstift och en matchande läppenna för att få lite färg på munnen och det blev supersnyggt ju? Kände mig inte modig nog för läppstiftet men köpte pennan i alla fall! Så himla trevliga överlag, hon Sofia och Miriam som driver butiken, inte alls så där jobbigt säljiga utan tog sig tid att fråga  vad man gillade och körde inte "du ska ha den här färgen såklart"-stilen som jag tycker att man får i såna här affärer ibland (ni vet när man går ut med en påse med grejer som man undrar varför man ens köpte trots att man inte gillade nåt?).



Fick även en härlig goodiebag med bland annat denna fräsiga skugga och en av vårens stora nyheter som de visade när de sminkade modellen: strobe glow. Ni hör ju på namnet hur tjusig man blir av att starta dagen med den i ansiktet?! Ska prova direkt i morgon ihop med min läppenna som jag köpte!

Jag lämnade även ut erbjudandekuponger från A Bushel & a Peck i goodiebagsen, hoppas att någon av deltagarna blir glad över det!

Kände mig piffig när jag cyklade hem i mina röda läppar med lite ost och kex i magen och glamour i själen. Det var verkligen välbehövligt med lite glitter så här en regnig torsdagkväll i april, tack för inbjudan Make Up Store!

Rosa morgonpepp!

Bildkälla här och här.
Har börjat älska inspobilder!? Kan ärligt säga att mitt humör vissa dagar kan ändras på några sekunder om rätt bild med rätt citat dyker upp vid rätt tillfälle. I går kväll satt jag till och med och samlade några i en peppmapp att ta fram när jag känner mig trött och omotiverad inför dagen/livet/jobbet. VAD ÄR DETTA?

Men ändå. Fantastiska saker KAN faktiskt hända i dag om du väljer att inte vara en miserabel ko. Så är det faktiskt.

Nu: jobbmöte, tandläkarbesök, jobb, Make up Store-bloggevent. Håhåjaja, den här glada lilla kossan har fullt upp i dag! Mu!

onsdag 27 april 2016

Förlåt alla där i norr men alltså KOLLA!





Det är inte direkt zen att komma iväg på morgonen med två ungar som gör exakt vad de själva behagar och en klumpig hund som konstant är i vägen - men när man slutat irritationssvettats och gått i cirka sex minuter så kommer man till parken där det plötsligt bara har sagt TJOFF och börjat blomma överallt. Och då går det plötsligt att djupandas igen. 

Malmö, parkernas stad. City och natur i ett är ju det bästa, jag är så sjukt glad att vi vågade erkänna för inte minst oss själva altt landet inte var vår grej, och flyttade hem igen. Yey oss! Yey Malmö! Och yey att vi fick en förskola som ligger på andra sidan denna grönskande freakin' idyll till park! 

tisdag 26 april 2016

365 saker som jag älskar. Punkt 1-50.




Jag håller på och läser den här boken, "Full koll, konsten att bli mer effektiv och kreativ i vardagen" av Lotta Abrahamsson. Det är blandat tips och råd med anekdoter och övningar, varav en går ut på att lista 365 saker som gör en glad, en för varje dag på året. Syftet är dels att tänka ut sånt som man tycker om (jag lovar, det tar tid) och för att man kan öka sin kreativitet genom att vara glad. "En fyraåring skrattar upp till femhundra gånger per dag, en vuxen bara femton", skriver hon och det är ju så sorgligt att det inte är klokt? 

Här är i alla fall 50 saker som gör mig glad. Kanske inte skratta rakt ut-glad, men glad. Ska bli spännande att se om jag får ihop ytterligare 315 punkter till listan.
  1. Att plötsligt komma på hur kär jag är 
  2. Somna när det regnar 
  3. Första koppen kaffe på morgonen 
  4. Fynda på loppis 
  5. När prislappar lossnar lätt 
  6. Kvällssol 
  7. När man kört hela natten från Skåne till Näsåker och kommer fram precis när dimman lättar över älven 
  8. En iskall öl på en varm uteservering 
  9. Känslan när man hänger i dörren på flygplanet och släpper på GO 
  10. Att hitta den där perfekta formuleringen som binder ihop en hel text 
  11. Nytt nagellack 
  12. Rensa skrivbordet (på datorn) och lägga in en ny bakgrundsbild som gör en glad
  13. Håret precis efter ett frisörbesök 
  14. Att korsa mållinjen efter ett lopp 
  15. När barnen leker ihop och man ser att dom älskar varandras sällskap 
  16. När man får rolig post 
  17. Vinna en auktion på Tradera 
  18. Solbrända sommarben i shorts och nya vita sneakers 
  19. Prata med en kompis i telefon jättelänge 
  20. Läsa en bok som fångar en så att man måste plocka upp den så fort man får chansen 
  21. Knyta en snygg ampel 
  22. Lägga sig i renbäddad säng 
  23. Lyckas få rötter på sticklingar och plantera dom 
  24. Gå barfota på nydammsugna golv 
  25. Sätta sig i soffan i myskläder, nyduschad efter ett hårt träningspass 
  26. När man precis har fött barn och inser att bebisen är ute och alla mår bra 
  27. När regnmoln drar bort och det plötsligt blir jättefint väder 
  28. Cykla på nysopade gator 
  29. När kläderna man tar på sig sitter skönt 
  30. När det spöregnar en dag när det verkligen passar ens humör 
  31. Första syrenerna 
  32. En bra hårdag 
  33. Känna sig stark när man ska lyfta något 
  34. Doften av ett nyöppnat paket kaffe 
  35. Rama in något fint och få upp det på väggen 
  36. När sista sårskorpan på ens nya tatuering har försvunnit 
  37. Solglasögon som sitter bra och inte ger märken på näsan 
  38. Bo på hotell 
  39. Köra bil långt, stanna på en mack och köpa kaffe och godis och få ny energi 
  40. Att komma på att man redan tvättat bort sminket när man börjar bli trött 
  41. Skatteåterbäring 
  42. När ett riktigt bra liveband oväntat börjar spela när man sitter på en pub och dricker öl 
  43. Se sina barn lära sig något nytt som de blir jätteglada och förvånade över 
  44. Buffé 
  45. Hitta en BH som sitter skönt 
  46. Få en påminnelse på en räkning samma dag som man betalat så man bara kan slänga den 
  47. Träffa en människa som man klickar med direkt 
  48. Plocka fläder och göra egen saft 
  49. När alla i sällskapet är nöjda med maten på restaurangen 
  50. Köra motorcykel på slingriga skånska vägar när rapsfälten blommar

Zoely - en resa från störtblödande PMS-monster till mensfri och rätt trevlig tjej!

Jag. 
Har du mens eller? NEJ, det har jag faktiskt inte, eftersom jag börjat äta p-pillrena Zoely igen. Skriver igen eftersom jag fick dom av min förra barnmorska som jag hade när jag var preggers med Sigge eftersom min PMS blev helt galen efter den graviditeten. Alltså, heeeelt galen. Styckmördarhumör i en hel vecka runt ägglossning och sen jätteledsen tills mensen kom och då ba: AHA! JUST DET! Det är hormonerna som vill döda alla runt omkring mig, inte jag. 

Så min förra BM skrev ut Zoely vid efterkontrollen eftersom – som hon uttryckte det – "vissa behöver hormoner för att jämna ut sina egna hormonrelaterade toppar och dalar". Och oj vad det hjälpte, kände verkligen hur humöret över månaden jämnades ut, men utan att det hände något annat med kropp eller knopp. Magi! Men så skulle vi ju försöka få syskon och då slutade jag med dom, och så blev jag gravid med Juno.

Och nu efter att hon föddes blev PMS:en om möjligt ännu värre. Och jag blödde jättemycket och fick mensvärk och kramper rakt från det brinnande helvetet, det var som att livmodern var förbannad och ville ge igen för två täta graviditeter med tillhörande snitt.

Men nu efter två månaders p-pillerätande så är livet gött igen. Är tudelad till att inte ha någon mens alls eftersom jag ändå tycker att det är trevligt att få lite bekräftelse på att maskineriet funkar som det ska, men om alternativet är att leverera en syndaflod och dö av ont och samtidigt hata hela världen så visst. Jag klarar mig utan.

Ni då – hormoner, ja nej? Styckmördat någon på sistone?

måndag 25 april 2016

Den rafflande fortsättningen på fredagens tandläkarbesök

Ringde tillbaks till tändläkaren eftersom tanden fortsatte göra ont i fredags eftermiddag när megabedövningen äntligen släppte, men det var tydligen normalt att nerven känner av att de varit där och grejat, och under lördagen släppte det sista isandet helt, GÖTT!

Men idag så hände nästa grej: den lilla ståltråden som jag haft bakom mina fyra framtänder sedan jag tog bort min tandställning för i runda slängar 200 år sedan, lossnade. Så nu sitter den fast bakom tre tänder, och sticker ut som ett litet men extremt vasst spjut vid den fjärde.

Vet ni hur ofta tungan vidrör de fyra främsta tänderna? HELA JÄVLA TIDEN är svaret på den frågan. Har stuckit sönder min tungspets nu och vill inte ens veta vad det kostar att betala för akuttid nummer två på fem dagar. Bu-hu-hu. Det är ju inte så man skrattar ihjäl sig på väg till banken direkt. Snarare motsatsen.

... och i dag opererades Alfie för cancer, igen

Ni som läst här ett tag känner ju till min första hund, Alfie Balfie Banan aka Tigerkorven, som blev skillsmässohund och sedan pendlade mellan Skåne och norra Öland i fyra år innan han började må dåligt av det och fick bli husses hund på heltid.

Han hade mastcellscancer ju, som opererades och strålades bort till allas stora glädje (utom möjligen Agrias) och nu har han varit frisk i några år. Men förra veckan fick jag sms från hans husse där han beklagade sorgen efter Gilla med tillägget "...tyvärr måste jag berätta att Alfies cancer är tillbaka och han ska opereras på måndag".

Som tur är har allt gått bra, de har tagit bort fyra knölar varav två var elakartade. Det verkar vara isolerat till just knölarna och inte som sist ut som spindelnät i huden som behövde strålas. Blodproven ser bra ut så cancern ska nog bara vara just i knölarna och inte ha spridit sig, men om två veckor vet vi mer.

Phhhuuuu! Jag orkar inte med mer känslor nu på ett tag känner jag, men just nu: YEY ALFIE!!!


söndag 24 april 2016

Hej då älskade hund



Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej, jag gav mig av.

Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd. 
Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten. 
Jag är milda stjärnor om natten. 

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

lördag 23 april 2016

Imorgon ska vi sprida hennes aska

Lilla Gilla. Jag trodde att jag skulle må otroligt dåligt av tanken på att hon skulle kremeras, att vår fina lilla hund liksom skulle eldas upp? 

Men hon var ju inte kvar i sin kropp. Ända sedan hon avlivades har hon varit med oss här på något vis, att hennes kropp har legat i en påse i ett kylrum någonstans har inte känts hemskt eftersom det bara var hennes döda kropp. Gilla, hon ligger inte i något kylrum, hon är någon annanstans. 

Men ändå. Att gå förbi hatthyllan i hallen och veta att det i pappåsen står en papplåda med askan från en liten hund som hade universums lenaste kinder, det är inte lika lätt att tänka bort. 

fredag 22 april 2016

Ligga och gråta i en tandläkarstol - kanske det mest ovärdiga sättet att starta sin helg? #tandläkarskräck



Startade helgen med att bli 1480 kronor fattigare och fick verkligen valuta för pengarna, är så bedövad att jag inte har någon känseln från tinningen ner i halsen och tungan känns som en död marulk. 

Hade mycket hellre köpt en snygg vårjacka eftersom vädret på alla sätt är raka motsatsen till ett tandläkarbesök, men jaja. Slapp rotfylla i alla fall. "Yey".

Edit: 4.5 timmar senare har bedövningen äntligen släppt, men jag tror fan att jag fortfarande har ont i tanden? "Yey" igen. 

torsdag 21 april 2016

Det här med att ha (typ) pseudotvillingar

DE HÅLLER HANDEN!?!
Det är 19.5 månader mellan Sigge och Juno så det diffar ju sex veckor från att de ska komma innanför den magiska pseudotvillingsgränsen, men för att citera barnmorskan på RUL som konstaterade att Juno var ett snippbarn: eftersom killar är efter och tjejer är före så kommer dom växa ikapp varandra snabbt.

Och nu har dom faktiskt kul på riktigt, Juno går inte än men de kan brottas och sitta bredvid varandra och plocka med grejer och läsa böcker ihop. Och Sigge verkar liksom uppskatta henne på riktigt nu? "Sigge pussa Jiiino" sa han häromdagen när jag hade pussat honom hej då när han skulle till förskolan och jag hade Juno i famnen. Hur gulligt? Aj mitt hjärta.

Lika kul som det är att ens barn plötsligt kan prata, lika tråkigt är det att deras feluttalade ord plötsligt byts ut mot riktiga. Som att Sigge kallade Juno för Uno förut, det var ju jättekul? Nu heter hon som sagt Jiiiino och det är också sött men snart blir det bara Juno och det är ju förvisso det hon heter, men ändå?

Inte lika gulligt dock att han plötsligt börjat säga fittskolan istället för förskolan, det är ju till och med ännu värre än öppna särskolan som han sa när vi fortfarande hängde där. Hehe.

onsdag 20 april 2016

Ljuset! LJUSET!

För inte så himla länge sedan var det kolsvart ute klockan 16. Jag stänger studion klockan 18 och fortfarande är jag helt tidsvill på eftermiddagen eftersom det alltid varit mörkt ett tag innan det är dags för stängning.



Och så plötsligt: istället för mörker och minusgrader så möts jag av detta när jag låser upp cykeln inne på innergården. Solsken, milda vindar mot kinderna. Allt börjar bli ljusgrönt och träden blommar när jag cyklar hem. Älskar den här årstiden! 

måndag 18 april 2016

Morgonkaffe! Solsken! Kattmugg!



Om jag hade fått sova någonting det senaste året så hade min morgonlook eventuellt varit likvärdig med den på bilden, men nu är den bilden istället från i fredags efter att jag och Juno hängt på låset på Ikea och fått fatt på några muggar från tillfälliga kollektionen Giltig. Blir glad långt in i själen av att se dom och dricka ur dom, till och med så att det blev liiiiite lättare att vakna i morse när det började gastas klockan 05:45. 

Nu: ännu en påtår, nytt nagellack och marsch pannkaka mot att ta över världen, god morgon!  

söndag 17 april 2016

Sluta 1) vara morgonpigga 2) låta. Tack.



Den här duon vaknade strax före klockan sex och började härja med en sådan intensitet att jag höll på att få hjärnblödning redan till första koppen kaffe. Bara att trycka ner dom i vagnen och gå till parken så det fick kutas och gungas och krälas omkring i sand med andra ord. 

Älskar mina barn gränslöst men är det någon gång jag saknar det bakfulla och kravlösa utan ungar-livet så är det klockan åtta en söndagmorgon i en iskall park. Men ja, det gör sig bra på bild i alla fall. Ännu en anledning att minnas att det finns mer än man vet bakom allt tjusigt motljus på nätet, om man råkar glömma det någon gång.
Vilket ju händer. Eller?

*hosthost* 

lördag 16 april 2016

"Vila mjukt nu Tigerflicka"

Ja, så skrev Krutrutlisa på instagram och den kommentaren ihop med alla andra jag fått ligger som en liten varm boll i hjärtat. Kärlek till ett djur, så många som har det alltså. Stefan tar det hela ganska lugnt så här dag tre, han letar lite efter henne ibland och tittar bakom en när man kommer hem för att se om hon är där, men annars så verkar han okej.

Mer än okej också faktiskt, i alla fall på vissa sätt. Han är mycket lugnare nu när inte Gillas stress påverkar honom. Det är vi alla faktiskt, det är en helt annan stämning här hemma, inte lika hetsig. Nu märks det verkligen hur dåligt hon mådde och hur det i längden påverkade oss alla, och det gör ont i hjärtat varje gång jag tänker på hur länge hon hade ont i onödan för att det två första klinikerna ställde fel diagnos på henne. Men nu är det över, nu ska vi landa i det här och tänka att vi i alla fall räddade henne från misären på irland och gav henne ett och ett halvt år av fantastiskt hundliv här hos oss.

Nu har hon inte ont. Är inte rädd. Och hon vilar mjukt, tigerflickan.


torsdag 14 april 2016

Om att behöva låta sin vovvekompis somna in



Vi avlivade Gilla i går.

Hon har haft ryggproblem en längre tid och efter att ha varit hos två inkompetenta veterinärer (varav en friskförklarade henne så Agria inte ville betala MR-röntgen) fick vi tips om Öresunds veterinärklinik som direkt fixade en remiss till MRI-röntgen på Blå Stjärnan i Göteborg. Hon har en överrörlighetsproblematik och förändringar i/runt diskarna som gör att nerver kommer i kläm och bland annat gör att hon har dåliga reflexer i bakkroppen. Vi hade hoppats på ett "snällt" diskbråck men det här var mycket värre, och en operation med tillhörande rehabtid hade tagit minst sex månader innan resultatet ens kunnat utvärderas. På Öresunds veterinärklinik hittade man även en lös knäskål som krävde operation, och att utsätta henne för två operationer (varav en väldigt komplicerad med bland annat steloperation) kändes bara... nej.

Hon måste få bli helt frisk. 100 procent. Hon har varit stilla och bara gått koppelpromenader i ett par månader nu och mår så otroligt dåligt psykiskt av att inte få röra på sig. Hon har markerat mot Juno två gånger och det går inte att gå ut med båda hundarna samtidigt för hon lämpar över allt ansvar för flocken på Stefan som blir nervös och aggressiv och inte fattar någonting.

Hon tuggade på saker. Var jättestressad, blev rädd för höga ljud, blev rädd för barnen när de lekte så vi har fått ha dem på skilda våningar. Dubbel dos smärtstillande hjälpte inte. Hon tassade omkring på nätterna och var aldrig mer än en centimeter bakom en så fort man flyttade sig genom lägenheten. Satt på golvet nedanför soffan och kunde inte hoppa upp själv, tittade på en med en blick som bara skrek HJÄLP MIG. Så himla synd om henne har det varit de senaste veckorna medan vi väntat på den där tiden i Göteborg.






Nu är det inte synd om henne längre. Nu är det bara synd om oss (och hennes BFF Stefan som går runt och letar efter henne, aj mitt hjärta!). Men den sorgen är ändå på något vis lättare att bära än det konstanta dåliga samvetet över att ens djur mår dåligt och man inte kan hjälpa.

Lilla älskade tigerbollen. Jag saknar henne så det skär i hjärtat.

lördag 9 april 2016

Kolla - en ettåring! EN ETTÅRING!



Galet ändå, att det gått ett helt år sedan hon föddes? ETT ÅR!?!

Fyra årstider, 366 dagar och 360 sömnlösa nätter. Vi älskar dig oändligt, din vilda, glada, smarta, temperamentsfulla unge!

Så här gick det till när hon kom. 

tisdag 5 april 2016

Ja vart FAN är vi på väg egentligen?

Jag har börjat blunda för omvärlden lite. Jag klarar inte av att se de där bilderna mer, de döda barnen, de panikslagna föräldrarna, de överfulla båtarna. Så jag stänger av. Ni vet, så där som man gör när saker är så övermäktigt otäcka att man bara vill låsa alla dörrar, dra ner persiennerna och glömma hur världen ser ut utanför ens egen lilla trygga bubbla.

Men så börjar det delas en video på Facebook och det ser ju trevligt ut, det är något På Spåret-aktigt, det signalerar tryggt fredagsmys och han den där Looptroop-snubben med dreads sitter i vagnen ihop med Maxida Märak (som jag alltid blandar ihop med min awesome namne Miriam Bryant) och så råkar man klicka.


#vartärvipåväg2016
Svåraste resan någonsin i På Spåret! Ingen gissar rätt – kan du svaret? Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och sitt ner i båten!
Publicerat av Vart är vi på väg? den 1 april 2016



Men alltså allvarligt. Vad fan händer i världen, vad sysslar politikerna med? HUR ska vi kunna förklara detta för framtida generationer? Och så de idiotiska Jag är inte rasist men det går ju inte att ta emot fler!-kommentarerna till inlägget. Gah! Och detta samtidigt som löpsedlarna gapar om hur otroligt mycket svenska skattepengar som ligger och göttar sig i något kokosdoftande kassavalv på en okänd kurrekurredutt-ö någonstans. Men inte att några så kallade Sverigevänner sitter och förfasar sig över hur mycket bättre landet hade sett ut om de pengarna gått till skola, vård och omsorg här istället för till privata förmögenheter. Fy fan.

Maktlöshet är nog det bästa ordet för att förklara känslan, men det går att göra något faktiskt. Läs lite mer om Folkkampanj för asylrätt, och sen går du till denna sida och skriver under och visar att du vägrar vara en del av en politik som mördar människor som försöker ta sig och sina familjer i säkerhet. Använd hashtagen #vartärvipåväg2016 om du själv skriver nåt och kom ihåg – ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klyschigt, men så otroligt sant.


måndag 4 april 2016

Hej då mars och välkommen april!

  1. Juno blev mer och mer barn och mindre och mindre bebis. 
  2. Fick träffa en riktig bebis när en av mina absoluta BFF:s äntligen blev tvåbarnsmamma!
  3. Hittade porslinsdjur till A Bushel & a Pecks skyltfönster.
  4. Mina föräldrar kom ner och underhöll ungarna så att...
  5. ...jag och Tobbe kunde åka till Berlin och soooova!
  6. Min tioveckors refitnessutmaning ledde till att jag kom i hela min gamla garderob igen, WIN!
  7. Barnen var söta utomhus!
  8. Och ännu sötare inomhus som påskkärringar. 
  9. Och så hittade jag en ny hobby, MAKRAMÉAMPLAR. Beware mänskligheten, här ska knytas knutar! 
Nu ser jag fram emot april och maj, två av mina favoritmånader på året när ljus, grönska och blommor återvänder från förfrysningsdöden. Är verkligen inte en del av det lyriska åh så härligt med nordens alla olika årstider!-gänget, och är helt övertygad om att jag mått tusen procent bättre året om ifall vi hade bott i Kalifornien. Ahhh. Kalifornien. 


söndag 3 april 2016

Som om någon någonsin säger ja till cancer?


Alltså detta, vad är det för satans trams? Kakan och Musse säger nej till cancer under 30 dagar i april och Cancerfonden skriver så här om eventet:

"I år kommer 60 000 människor i Sverige att drabbas av cancer. Det är fler än någonsin och antalet ökar för varje år. Vi måste bryta den trenden! En tredjedel av all cancer kan förebyggas genom en hälsosam livsstil. I april utmanar vi därför alla att säga Nej till söndagsteken, cigaretterna, soffan, alkoholen och att undvika solen mitt på dagen". 

"Kom ihåg att det inte handlar om att säga Nej till allt som är roligt. Det handlar om att säga Nej ibland och lyckas göra det till en vana".


På riktigt? Att ökade risker för vissa cancerformer hänger ihop med en viss livsstil är ju ingen hemlighet, men att uppmana folk att "säga nej" till cancer är ju helt vansinnigt, det finns väl ingen som vill ha cancer, självförvållad eller ej?

Och alltså, alla säger nej ibland. Det är en ytterst försvinnande liten skara människor som äter söndagsstek 52 veckor om året, sitter i soffan dygnet runt och dricker alkohol varje dag. Och jo, jag fattar ju själv att Cancerfonden inte menar att de som tackar ja till detta även tackar ja till cancer, men hur man än vrider och vänder på det så är ju motsatsen till att säga nej att säga ja.

Nej, det här är bland det mest smaklösa, tanklösa och taktlösa jag sett på länge, jag säger nej till att säga nej till cancer. 

onsdag 30 mars 2016

I min hjärna just nu.

Everything around us

that we call life 

was made up by people 

that are no smarter than you

tisdag 29 mars 2016

Tjoho, en sketabra tisdag!

Dagen började med solsken, men inte bara det: jag slapp böter trots att jag trodde att parkeringsförbudet började gälla klockan 8 istället för 7. YEY! (Okej, dagen startade med andra ord säkert inte lika bra för en arg lastbilschaufför som inte kunde stå på rätt ställe och lasta men nu var det ju min dag det här skulle handla om).

Tisdagen fortsatte med bra flyt på jobbet. Är i ett slags bergochdalbanemood angående det här med att starta eget och tjäna pengar och bring home the bacon osv. Ni vet. Men i dag var det gött och kaninhjärtat fick vila lite.

Fick ett mail från Malmö stad om att Juno Fjuno fått plats på Siggans förskola i slutet av augusti, och känslan inför det är ju typ HURRA HURRA HURRA, GRATIS KATTUNGAR OCH KONFETTI ÅT ALLA! Visst, det är syskonförtur så hon ska ju liksom ha en plats där, men innan allt finns svart på vitt så gnager det lite. Nu gnags det noll. Älskar noll gnag.

Såååå. Vågar jag förvänta mig att komma hem till glada och ognälliga barn som inte är vakna till klockan 22 pga sommartidsrelaterad pigghet, eller är det att tro allt för gott om denna tisdag? Hoppas inte!

torsdag 24 mars 2016

Att aldrig någonsin ha den där extra lilla tiden

Jag har alltid varit en sådan där störig jävel som hävdat att "alla har 24 timmar per dygn, det handlar om prioriteringar" när folk säger att de inte har tid med [insert valfri syssla].
Så – varför är mitt dygn plötsligt mycket kortare nu då? Varför känns det som att jag aldrig någonsin får tid över för det mest basic, det vill säga jobba, hålla hyfsad ordning hemma, ha hyfsat rena och mätta barn, träna hyfsat ofta, gå ut med hundarna hyfsat ofta, hålla tvättberget i schack och köpa en bukett tulpaner med hyfsat jämna mellanrum?

Jag ser hur andra mammor pysslat ihop små påskpresent-kit att ge till pedagogerna på förskolan och tänker att vaffan, tur att Sigge börjar först i april så jag slipper skämmas över att han inte ger bort nåt. Jag ser hur "alla andra" målar om hemma, skaffar sig en ny hobby, åker utomlands i flera veckor, syr fina gardiner, broderar skojiga tavlor, stickar koftor i avancerade mönster, hänger med sina vänner på lokal, spelar in poddar om böcker de hunnit läsa osv. Alltså allvarligt, vad – VAD – är det alla dessa människor gör avkall på som inte jag gör?

Eller är det kanske så att dygnet inte har 24 timmar för alla? Att någon snott typ åtta av mina och har 32 själv medan jag bara har 16 kvar? Det verkar nästan rimligt nu när jag tänker på det.

måndag 21 mars 2016

Kom och lär dig knyta amplar!


Kolla här då! En workshop i att knyta amplar i makramé som hålls av ingen annan än knyta makraméamplar-superstar @createaholic ! Nu på söndag i min lokal i centrala Malmö – smit från släkten och kom och knyt loss och ät påskgodis på A Bushel & a Peck istället!

Anmälan här -> Makramé för nybörjare


söndag 20 mars 2016

Påskäggsjakt i Slottsparken



Så här glad var jag när jag träffade påskharen i lördags på ett event som Kinder anordnade i Slottsparken! Och både jag och Tobbe kände att det fanns hopp för att någon gång på en framtida semester kunna lämna in barnen på någon form av Bamseklubb utan att Sigge dör av utklädningsrelaterad panik. Win! 

lördag 19 mars 2016

Är jag en dålig feminist som vill gå ner i vikt?

Tio veckors kost- och träningsutmaning är avklarade och OH MY LORD vilket gnäll det varit i kulisserna under den här tiden. Jag minns när Annaritar hade ett långt försvarstal om att "sånt här får man ju egentligen inte vara glad över men alltså jag kom igång ordentligt med träningen för ett tag sedan och nu mår jag så himla bra och känner mig som mig själv i min kropp igen" och jag tänkte att det var ju lite överdrivet att lägga upp det på det viset, men jag hade ju jättefel.

Först – jag förstår att det är problematiskt att tävla i kroppsförändring, men just nu lägger vi det åt sidan ett tag och fokuserar istället på lite av de negativa kommentarer jag direkt och indirekt fått under de här tio veckorna. Men först lite bakgrund.

I november 2012 fick vi reda på att jag var gravid. Jag hade precis tagit mc-kort, tagit upp fallskärmshoppningen efter ett uppehåll och kommit igång bra med löpningen. Jag var så himla nöjd i mig själv, jag mådde jättebra både fysiskt och psykiskt och fortsatte göra det en bra bit in i graviditeten. Men i vecka 30 upptäcktes det av en slump att min livmodertapp var för kort, en osympatisk läkare sa att bebisen garanterat skulle födas alldeles för tidigt och jag fick rörelseförbud. Vi blev så fruktansvärt rädda, läste allt vi kunde hitta om att få ett prematurbarn och räknade dagarna för att komma förbi vissa mer eller mindre säkra veckor i graviditeten. Hemska månader var det. Fruktansvärda.


Men allt gick bra, jag vilade så extremt duktigt att jag nästan fick sättas igång två veckor över tiden men Sigge kom till slut av sig själv och mådde fina fisken. Jag däremot fick blodtransfusion och blev superdålig och inlagd och hej och hå och det tog rätt hårt på ett redan slitet psyke. Och vi började ganska snabbt fundera på om vi någon gång skulle våga försöka skaffa syskon efter den persen. Vi bestämde att försöka få syskon tätt för att få det avklarat, eller strunta i det om det tog för lång tid att bli gravida igen. Eftersom vi inte visste varför det blev som det blev med Sigge så hade vi möte med en barnmorska som lovade att vi skulle bli inskrivna på specialistmödravården och bli kollade från start vid en eventuell ny graviditet.
När Sigge var knappt elva månader blev jag gravid igen och sen var det skytteltrafik in- och ut på sjukhuset för koll i ett kör.

Jag vågade inte röra mig. Jag tränade ingenting, jag körde inte motorcykel och jag hoppade definitivt inte fallskärm. Jag gjorde ingenting. Och här någonstans började jag tappa väldigt mycket av känslan för vad som var jag. Ni vet, man är ju liksom någon. Man har intressen, man har en viss musiksmak, man gillar att äta speciella saker och man väljer film efter vad man vet att man tycker är skoj. Hade mitt största intresse varit att teckna, eller knyta amplar, eller vad fan som helst som går att göra sittande på sin röv i soffan så hade detta aldrig blivit ett problem, men för mig var det vidrigt. Jag kände mig extremt instängd inuti min kropp och kunde inte göra något eftersom jag då indirekt riskerade att något skulle hända bebisen. Jag kände mig otroligt utsatt vid vårdbesöken och har tappat räkningen på alla vaginala ultraljud jag genomgått.


Men allt gick ju bra med Juno också, jag återhämtade mig rekordsnabbt efter mitt planerade snitt och har långsamt börja hitta tillbaks till mig själv. Men jag har varit så jävla trött. Tung och otymplig och en bebis som aldrig sover, ni som lidit av sömbrist vet vad jag snackar om, ni andra anar nog inte vilken jäkla dimma man simmar genom på dagarna. Fy fan. Att ens försöka komma igång med träningen gick bara inte, jag tryckte i mig socker för att orka hålla mig vaken och insåg ganska snabbt att jag var tillbaks i ett matmissbruk som jag kände igen allt för väl från mina tidiga 20:ish år, men pallade bara inte vända skeppet. Efter Malmöflytten lättade det, istället för att vara isolerad i huset efter kl 16 när det var kolsvart ute i Häckeberga så kunde man ju göra saker! Gå med vagnen, gå på långa hundpromenader! Hitta på saker till fots med ungarna på dagarna istället för att bara köra bil överallt.



Och så tipsade min frisör om den här grejen som jag kört nu, en utmaning genom refitness.se som också var en tävling, där man under tio veckor skulle få ett specialanpassat kost- och träningsschema utformat efter ens egna förutsättningar och mål. Jag behövde inte tänka, jag behövde inte planera, det räckte att jag läste innantill och gjorde som det stod i papperna. Frisör-Anna hängde på, och min kompis Carin, och tillsammans med en annan kompis som körde en likadan utmaning förra sommaren startade vi en peppchat på messenger som gått varm dessa tio veckor.

Så. Himla. Roligt.

Jag har orkat sätta undan tid för mig själv och gått till gymmet klockan sex på morgonen, efter att ha knaprat riskakor och druckit läskigt bcaa gäspandes vid köksbänken. Jag har känt – nästan dag för dag – hur jag har blivit starkare.


Jag har längtat ut i friska luften. Knatat runt med hundar och barnvagnar och känt hur stegen blivit studsigare och tempot snabbare. Jag har fått tusen gånger mer energi från morgon till kväll. Jag har tyckt att maten varit ganska trist, men har i gengäld inte fått några blodsockerdippar alls under dagen. 

Jag gick en nybörjarkurs i crossfit och orkade vara med på allt! Jag lyfte min egen vikt i marklyft första gången jag provade! Det var så otroligt kul och jag kände verkligen hur jag bit för bit hittade tillbaks till mig själv på grund av all extra energi som träningen och kosten gav. Jag kom hem klockan åtta på kvällen efter att ha först jobbat och sedan tränat och var pigg! Fantastisk känsla!

Innan allt började funderade jag på hur jag skulle göra med sociala medier, för jag visste att jag behövde pepp under vägen men att många av mina instaföljare tycker att träning är trist. Så jag skapade ett nytt instagramkonto när det drog igång, och uppdaterade det varje vecka med träning och formbilder. Det har varit ett renodlat Nyårslöfteskonto och det kommer inte fortsätta uppdateras nu när utmaningen är slut.

Och så här: jag förstår att det här är problematiskt, "kolla in mig denna veckan då, woohoo" liksom. Absolut. Men jag har aldrig någonsin likställt en högre vikt vid ohälsa eller en lägre vikt vid hälsa. Jag har aldrig någonsin klankat ner på mina före-bilder, helt enkelt för att jag inte har något problem med dom. Jag har utan pardon avföljt alla som tramsat om att de skäms för sin kropp, jag vill inte ha sånt skit i mitt flöde. Träning för mig är att bli stark och snabb och för detta krävs det – för mig – en viss viktnedgång. Jag kan inte springa snabbt med X antal kilons övervikt och en gammal knäskada. Så enkelt är det. Jag förstår att tränings- och före- och efterbilder är en trigger för många, men på samma sätt som det triggar något dåligt hos vissa så kan det också peppa och inspirera andra. Där tycker jag att det handlar mer om hur man lägger saker, än vad man lägger upp. 

Men så kommer pikarna och kommentarerna. Om att jag vikthetsar. Om att jag är en dålig feminist för att jag är glad över att gå ner i vikt. Om hur jävla dåligt det är att lägga upp före- och efterbilder med sina resultat eftersom det är tjock-mobbing och att gå patriarkatets vägar. Om att det är sån jävla dubbelmoral i att hävda att man gillar sig själv men ändå vill ändra på sitt utseende. 

Sånt. Jävla. Bullshit. 

Jag var värd exakt lika mycket den 11 januari som jag är i dag. Jag har aldrig någonsin kopplat mitt egenvärde till hur jag ser ut. Däremot så kopplar jag extremt mycket av den rörliga person jag är till vad min kropp orkar. Om jag är trött och sliten så är jag inte mig själv. Och att orka hitta tillbaks till mig själv efter de här otroligt påfrestande åren har varit så himla härligt! Ett tag när jag mådde som sämst så trodde jag att det här småbarnslivet med dödströttheten var mitt nya jag, jag visste inte hur jag någonsin skulle ta mig ur den spiralen och jag mådde så himla kasst. 

Men nu: nu mår jag bra. 


Jag är helt övertygad om att jag genom tio veckors träning och omläggning av kosten på egen hand tagit mig ur ett väldigt mörkt hål som ledde rakt mot en allvarligare form av psykisk ohälsa än att "bara" vara konstant överdrivet trött. Jag har tränat och ätit mig frisk och glad! 

För det här med att må bra, det handlar inte främst om några siffror på en våg eller siffror på ett måttband. Det handlar definitivt inte om utseende. Det handlar däremot om en väldigt stark känsla inuti kroppen som jag inte behöver någon spegel eller kamera för att känna. Känslan av jag. Min själ mår bra och den själen är inte mindre feministisk bara för att kroppen som omsluter den har krympt några storlekar. Inte ett dugg.  

Och den som förlöjligar detta, den som spottar på detta och kallar det för vikthets inför någon form av beach 2016 och förringar detta till att jag är antifeministisk som vill gå ner i vikt, den människan har ingen_jävla_aning om vad träning uppenbarligen kan göra för att läka en trasig själ. 

Men det vet jag, och jag hade inte kunnat vara gladare över att få reda på det. 

torsdag 17 mars 2016

Hemma!

Vi försvann inte i Berlin utan kom hem som planerat på tisdagkvällen, trots att en bil exploderade mitt i centrum vår sista dag i stan. Inget av barnen verkar ha lidit någon större skada av att vi försvann i tre dagar, barnvaktandet hade gått som en dans för morföräldrarna. Sigge hade frågat efter Tobbe när han vaknade den andra/sista natten men mig hade ingen saknat tydligen.

Joråsåatteh, det känns ju inte alls i mammahjärtat. Jag har ju bara byggt honom inuti min egen kropp och sedan pressat ut honom genom densamma, men skit i det. Mutad med en sopbil med tillhörande soptunna och morsan är ett minne blott. Håhå jaja. Otack är världens lön.


måndag 14 mars 2016

Ljuset! LJUSET!



Vaknade till solsken efter åtta timmars ostörd sömn! Vaknade yttepytte två gånger men kollade bara vad klockan var (01 och 05) och somnade om. Sen åt bi frukost på stället på bilden och jag ville ha ALLA lampor i lokalen. Och sen gick vi tusen mil, varav några varv på ett shoppingcenter, en WW2-utställning och minnesmonumentet vid Brandenburger Tor. Trötta tassarna nu! 

Kvällen avslutades med megamycket mat och hemgång till hotellet före 22. Ah så skönt att vara vuxen och få bestämma själv! En halvdag kvar imorgon, hoppas på åtta timmars sömn efterföljt av ett soligt uppvaknande även denna natt! 

söndag 13 mars 2016

#utanblöjoriberlin



Hej då:et till ungarna gick bra, tågresan över till Kastrup gick bra, flygresan gick bra, taxiresan till hotellet (Michelberger bor vi på efter order från Linn) gick bra och vi fick vårt rum när vi kom klockan 12:53 trots att det egentligen var incheckning först klockan 15. Yey!



Efter lite chill på hotellet gick vi ut i ett iskallt Berlin och turistade. "Det här ser ju ut som en riktig jäkla knarksäljarpark" sa jag, och tre sekunder senare fick vi ett erbjudande om att köpa marijuana. Vi har ätit veganburgare, gått och gått och gått, kollat lite på muren på East side gallery, druckit kaffe och köpt silverschampo för det trevliga priset 1.35 euro. Nu värmer vi oss på hotellrummet, ligger skavfötters och äter godis och myser av snabbt Wi-fi, tystnad och glada sms-rapporter hemifrån. 

Den lill resan går att följa på den fantastiska hashtagen #utanblöjoriberlin på insta där jag precis som här heter mirijam_geyerhofer (ett namn som jag slipper stava när jag är i dessa trakter, WIN!

lördag 12 mars 2016

Expressen debatt: Låt de som vill ha kejsarsnitt få det



Nu har jag tyckt saker igen. Jag skulle ju sluta med det egentligen, men blev tillfrågad av debattredaktören och jag är inte den som är den i den här frågan. Var så god att läsa!

torsdag 10 mars 2016

Ljusare tider comin' up!



Klockan 18:00, när jag stängt och larmat på jöbbe, dragit på mig cykelhjälmen och börjat trampa hemåt, så är det nu officiellt ljust ute! LJUST! Bara en tidsfråga innan vi snackar kaffe på uteservering, solvarm doft av syren och INGA JÄVLA VINTERKLÄDER PÅ BARNEN. Ahhh, längtet!

onsdag 9 mars 2016

Har jag tagit över efter Bradpittsarmpit-Maria nu eller?

Som jag har lidit med den här familjen när Bubba inte sov. Och som jag lider med min egen nu när Juno kör någon form av rysk roulette-sovning. "Är detta det enda jag ska blogga om nu?" tänkte jag men kom på att jag kunde skriva något om Berlin-peppen i stället. Och då slog det mig.

Jag är Dobre Futro 2.0. 

Jaja. Sämre blogg kunde jag ju börjat härma, det kunde jag ju. Men ändå. Hade hellre skrivit om till exempel mc-turer, solsken och palmer, men det finns väl en tid för allt. HOPPAS JAG.