söndag 26 april 2015

OMG! OMG! OMG!

När jag hade gått och lagt mig på kvällen före kejsarsnittet så var det några som taggade mig i en bild på Instagram, och gissa hur förvånad och vansinnesglad jag blev när det visade sig att den extrembegåvade @bokkei hade börjat skissat upp min glada nuna på ett papper. HALLÅ?! MIG LIKSOM?!? Glömde nästan bort snittet och låg och mallade mig i sängen och bara KOLLA TOBBE, DET ÄR JAG, HON SKA TECKNA MIG!

Nu är bilden klar och trots att det inte ens är maj än så kan jag redan nu sammanfatta höjdpunkterna på 2015: Bli mamma till Juno och förevigad av @bokkei! Kolla bara:
Alltså!?!

Ps: hon är tatuerare baserad i Östersund för den intresserade, är så grymt avis på er som bor nära! Här är hennes hemsida och här är hennes YouTube-kanal, in och glo! 

lördag 25 april 2015

Wow wow wow

Det bloggas dåligt här i dagarna, något som mest beror på att ett framplockande av mobilen i 99 fall av 100 genererar ett WOW WOW WOW vilket är Siggespråk för "kära mor (/far), jag skulle ytterst gärna vilja få titta på The wheels on the bus-klippet på youtube om det går för sig tack?".

Men det går ju faktiskt inte för sig att kolla på våra telefoner HELA tiden, vilket i sin tur genererar i olika grader av psykbryt hos både barn och vuxna, och då är det bättre att telefonerna får ligga gömda i fickor och bakom soffkuddar och plockas fram väldigt sporadiskt. Fick göra några magiska moves för att finta ungen och kolla banksaldot via mobilen när vi var på Biltema imorse, det är inte klok vilken föräldraninja man blir efter lite övning.

Saker jag däremot MÅSTE öva mer på: mitt tålamod med Sigge. Känner mig som världens sämsta mamma minst tio gånger om dagen och det är ofta det inte märks att jag är den vuxna av oss. Så himla värdelöst av mig. Jag minns inte riktigt när han fick en egen vilja, när han var runt ett år kanske? Före det kände jag mig aldrig kass som förälder, men då visste han väl inte att det gick att protestera utan han hängde glatt med på allt. Nu är det lite mer nääää-ää över allt som inte faller honom i smaken, och då får man börja med Välja Sina Strider™-köret istället, och det är ju fan vad trött man blir av att försöka lirka och locka och muta med grejer hela tider.

Men i går så hade vi i alla fall mysigt på vägen hem från förskolan, bara han och jag. Vi stannade vid sjön och kastade pinnar och tittade på vitsipporna och det var skönt att göra något helt ensamma och ge honom full uppmärksamhet. Jag försöker läsa lite om utvecklingen för en 18-månaders och tror att det hade varit mer eller mindre så här även utan att han fått ett lillasyskon (det började så smått före Juno kom), men det underlättar ju inte att krydda det hela med sömnbrist och hormoner á la nyförlöst morsa.

Och just det, wow wow wow är alltså "round and round", alternativt att bebisen på bussen skriker whaa whaa whaa. Och dinosaurier säger WOW och inte ROAAAR, precis som lejon och andra stora djur med många tänder. Det är förjävla festligt med barn som börjar prata ju!

Men ja, det vore ju ännu festligare om han började prata på riktigt så att han kunde förklara vad han ville så vi kanske slapp hälften av allt drama här hemma... Tar tacksamt emot eventuella tips på hur vi kommer igenom den här fasen utan att någon av oss blir galen på kuppen. Tack!

fredag 24 april 2015

onsdag 22 april 2015

Bra grej med hus: gott om sten!

Aldrig är man nöjd. Tydligen.

Första tolv dagarna: Men hjälp vad hon sover, varför sover hon så galet mycket, är det något fel, är hon sjuk, vad är det frågan om? *pet pet för att kolla så hon rör sig/andas*

Dag tretton: Åh men soooooov någon gång unge, mamma måste samla ihop alla papper och skicka till revisorn och skriva krönika och måla naglarna och äta lunch.

Gissa om jag är avundsjuk på Tobbe som är ute och klipper gräsmattan. Mammamage-appen och korta barnvagnspromenader i all ära, jag vill faktiskt svettas och ta i lite snart.

tisdag 21 april 2015

Konstiga saker med bebisar #3

Visst, jag vet ju att det här med "att föra sig" helt bygger på uppfostran och sociala koder, men det är ju ändå lite befriande att se med vilken självsäkerhet som bebisar kräks och skiter ner sig utan att skämmas ett enda dugg?

måndag 20 april 2015

Bilder från bubblan™








Solen skiner, jag har gått på min första barnvagnspromenad, tittat på vitsippor och njutit av att kunna gå i normal gångfart utan att få sammandragningar och glatt mig  åt att ungarna (än så länge) sköter sig. Det är ju höga toppar och djupa dalar i storebrorshumöret men – peppar peppar – det går än så länge över förväntan.

Om Tobbe bara hade tagit sina tio pappadagar så hade han snart börjat jobba igen, jag är megaglad att han är hemma några veckor till så vi får chansen att skapa någorlunda okej rutiner innan vardagen börjar rulla på igen. 

söndag 19 april 2015

Konstig sak med bebisar #2

Dom får en att tycka att äckliga saker är gulliga. Det låter exempelvis så här på dagarna:

"Åh kolla vilken liten minibajs!"
"Naaaw nu kräks hon lite igen..."
"Men titta en sådan MIKROSKOPISK snorkråka jag hittade!"

fredag 17 april 2015

Dagens aktivitet, bvc-hembesök!

Lillvalpen blev mycket väl godkänd trots att hon inte riktigt är uppe i födelsevikten än, och vi gillade bvc-sköterskan jättemycket = score!

Annars händer inte så mycket här hemma, vi tvättar mest ikapp efter våra nio dagar utan tvättmaskin med en nyföding och en 1.5-åring, det finns att göra i tvättstugan om man säger så.

Såattehhh, vad gör ni som befinner er utanför bubblan då? Dricker latte på lokal? Har fina kläder utan bebiskräk på axlarna? Planerar förfest och målar naglarna? Dela med er av er glamour till en morsa i soffhörnet tack!

onsdag 15 april 2015

När Kejsarinnan kom till världen, en förlossningsberättelse om planerat kejsarsnitt

Snooza? Äru galen?
Det var dags! Den stora dagen var äntligen kommen och klockan ringde okristligt tidigt men trots att jag inte somnade förrän vid 02-snåret någon gång så var jag pigg direkt. Här skulle födas barn! 

Vill man vara fin infektionsfri får man lida pin. 
Dags för dusch nummer två (den första gjorde jag kvällen före) med världens äckligaste antibakteriella svamp, som att tvätta sig med en löddrig disksvamp impregnerad med aceton. Torr som en barkbåt hela jag, och jag fuskade faktiskt med liiiite ansiktskräm för att inte förgås av raspighet...

Allt hade varit enklare om det faktiskt VAR storken som kom, känner jag.
Fuskade faktiskt liiiite till sen, med en liten miniskvätt mjölk i kaffet trots att jag endast fick inta "klara drycker" fram till klockan 06. Tobbe smaskade i sig två skålar müsli och jag tittade lite i pappren från inskrivningen för att se så att vi inte glömt något.

Pepp #1 
Vi lämnade Siggan på förskolan strax efter klockan 06, han var lite tröttare än vanligt men glad och pepp på livet, så jag hade oroat mig för den biten helt i onödan. Här är sista bilden på familjen medan vi bara var tre. Höll på att kräkas av att klämma mig fram för att ta bilden, men vad gör man inte för konsten?

Pepp #2
Lämnade hundarna jättesnabbt hos hundvakten och sen körde vi till SUS. Skulle vara där 07 men var nästan 20 minuter tidiga. Här är vi i hissen upp till BB, och jag är helt extremt pepp som synes! Var så sjukt surrealistisk känsla att plocka ur grejerna ur bilen i lugn och ro, betala parkeringsavgift och sedan sakta gå mot ingången. Aningens annorlunda mot förra gången när jag hade värkstormar och exorcisträktes på väg upp till förlossningen.

Ser inte lika stor ut som den kändes när man kollar sidbilden? Hade verkligen ONT på utsidan av magen på slutet. 
Fick byta om till supertjusiga kläder inne på ett inskrivningsrum i väntan på att få ett eget rum. Hade hoppats på att vara först ut men icke, så det blev en del väntan. En jättesnäll barnmorska satte kateter (kändes inte alls så farligt som jag bävat för), jag blev rakad lite i de nedre regionerna (snittet görs jättelångt ner och sen ska det ju på tejp runt plasten ännu längre ner) och så lyssnade hon på Kejsarinnas hjärtljud som låg på de vanliga 140 slagen i minuten. Vid inskrivningen hade jag berättat om min oro inför spinalsticket för narkosläkaren och hon hade satte ett kryss med en penna på min rygg redan då, så jag fick ett bedövningsplåster på rätt plats.

Sen lade vi oss på sängen för att sova lite, men jag började skriva det här inlägget på telefonen istället, HUR skulle jag kunna somna när någon snart ska komma och skära upp min mage och plocka ut ett barn? Omöjligt. Tobbe snarkade loss däremot, vilket var bra eftersom han ju faktiskt skulle ta hand om bebisen ensam senare när jag låg på uppvaket och väntade på att kunna röra mina ben igen.

Klockan 10:05 gick vi ner mot operationen tillsammans med en barnmorska. Tobbe fick köra den lilla plastbaljan och det kändes knäppt att vi nyss tog en bild på väg upp i hissen och att vi nu åkte samma hiss fast åt andra hållet och att det snart snart snart var dags att träffa bebisen!

Barnmorskan sa till i luckan vilka vi var och vi blev insläppta i en sluss, sen visades vi in i ett operationsrum som var mycket mindre än vad jag trott. Det var cirka tio pers på plats, avslappnad stämning och alla tog i hand och presenterade sig och sa vad dom var där för. Narkossköterskan var ganska ny och stack fel när han skulle sätta pvk:n på ovansidan av handen och det gjorde SVINONT. Hans handledare (gissar jag?) Åsa (?) satte den snabbt i mitt armveck i stället, och sedan var det dags för spinalen. Åsa (?) stod framför mig medan jag satt på britsen med fötterna på en pall och försökte skjuta rygg så gott det gick. Hon höll händerna på mina axlar och småpratade lite och försökte få mig att slappna av. Det var narkosläkaren som vi träffat på inskrivningen veckan före som satte den och det gick på andra försöket. Det gjorde inte alls så ont som jag hade befarat, men vid det här laget hade jag börjat spänna mig ganska mycket och det var skönt när dom la ner mig på britsen så jag fick slappna av lite. De tiltade allt lite åt vänster så jag skulle kunna andas lite lättare, och så fick jag ligga med armarna rakt ut som Jesus på korset.

Jag blev tvättad och de satte upp det där skynket som gjorde att vi inte skulle se någonting av det som hände. Kirurgen frågade om jag tyckte att det kändes kallt när han tvättade och jag svarade att det mest kändes "fluffigt", det var tydligen väldigt roligt enligt alla i rummet. Spinalbedövningen tar bort känslan av smärta och kyla, men inte för beröring (fråga mig inte hur det funkar) så det är precis som när någon tar på en avsomnad kroppsdel, oerhört surrealistiskt. Och det går ju inte att röra sig som det går med epidural, utan man blir ju förlamad från bröstet och neråt.

"Nu börjar jag", sa kirurgen och det började bökas lite i kroppen, jag märkte att de höll på och grejade men fattade inte vad de gjorde. Plötsligt hörde vi ett slurpande ljud, som när man är hos tandläkaren och de suger upp saliv fast typ hundra gånger mer och så plötsligt, klockan 10:39:

"Bjäfs!"

Som en liten arg hundvalp lät hon! Och så ett litet skrik och några bjäfs till, och plötsligt kom det ett barn i en handduk över skynket och ner till oss. Hon var född! Vårt barn! Vår lilla tjej! Som började sitt liv utanför magen med att kissa rakt i knät på sin pappa!

Lilla valpen.
Detta var så sjukt, det här är ju en bild man sett tusen gånger i olika sammanhang och nu var det vi som var i bilden! Tobbe fick följa med till rummet bredvid, klippa navelsträng, mäta och väga (3305 gram, 48 cm) och ta på mössa. Lillvalpen fick 10-10-10 på apgar och sen fick vi sitta med henne en stund och hon lades även ner på mitt bröst så jag kunde pussa och nosa och klappa på henne med den vänstra armen. Hon var helt varm och luktade sött och tittade på oss med stora mörka ögon. Narkossköterskan erbjöd sig att fota och vi fick ett gäng fina bilder från de där första helt magiska minuterna.

Sen var det dags för mig att först sys ihop (eller ja, det gissar jag att dom redan pysslade med för fullt när vi hälsade på bebisen) och sedan åka till uppvaket, och Tobbe och valpen fick gå till vårt rum på BB och vänta på mig. På SUS får inte partner och barn följa med till uppvaket, men på vissa andra sjukhus är det anpassat så att man kan vara hela familjen. Här ligger man ju med massa sjuka människor varav någon kanske nyss fått missfall och så, så det är ju inte jättemärkligt om det inte riktigt funkar att ha med en nyföding dit. Jag hade sett fram emot att sova lite eftersom jag kände mig helt slut efter det senaste dygnets anspänning, men en biverkning från spinalen är tyvärr klåda, och det kliade på hela min överkropp så jag inte kunde slappna av ordentligt. Jag fick något antihistamin mot klådan och då blev det bättre, men sova kunde jag ändå inte göra, var helt hög på endorfiner och nybliven mamma-känslor.

Jag låg och kollade på bilderna i telefonen och minns att jag tyckte att bebisen var himla lik Paolo Roberto på två av bilderna och att jag blev lite besviken – Sigge var så himla söt när han föddes och så får vi en dotter som ser ut som Paolo Roberto? Det visade sig sen att det bara var narskosköterksan som kanske inte var världens bästa fotograf för hon såg inte alls ut så i verkligheten.

SKUMPA! Eller ja, cider. Och mackor. 
Efter nästan tre timmar (typ 40 minuter på operationsbordet och ungefär två timmar på uppvaket) fick vi i alla fall ses igen hela familjen på BB, jag började böla så fort jag rullades in på rummet och såg Tobbe sitta där med lillvalpen på bröstet. Detta tolkade barnsmorskan som att jag inte ville dela rum, så vi fick ett singelrum som precis blivit ledigt. Score! Den berömda fikabrickan kom in nästan direkt och det var helt sjukt gott att äntligen få äta efter att ha varit fastande sedan kvällen före!

Två tröttmössor. 
Sjukt lik Sigge! 
Gulligull!
Vi hängde lite på rummet fram till klockan 17:30 när Tobbe körde till barnvakterna och hämtade upp Sigge för att köra hem och sova och sedan lämna på förskolan och komma tillbaks dagen efter. Jag och bebisen hängde på vårt rum, hon bara sov och jag försökte fatta att det var över, att hon var frisk och att jag mådde en miljon gånger bättre än efter den förra förlossningen (håller på att skriva på ett helt eget inlägg om det). 

Rullator och säng i ett, sjukt praktiskt!
Jag ville upp och röra på mig så fort som möjligt eftersom det är bra för återhämtningen, så redan innan Tobbe åkte hem så använde jag plastbaljan som rullator för att med små myrsteg ta mig in på toa och blaska av mig lite efter att de hade tagit katetern. Det tog någon timme till innan jag kissade och barnmorskan som kom in på kvällen såg jätteförvånad ut över att jag varit uppe bara drygt tre timmar efter att jag kom ner från uppvaket.

Lägg till bildtext
Dagen efter vaknade jag och lillvalpen till solsken och försommarvärme. Jag pallade inte duscha (hade inte dusch på rummet) men gick upp och tvättade mig och bytte om från sjukhussärken till mina egna kläder. Öppnade fönstret lite och fick in luft och fågelsång, fick feeling och slängde på lite mascara och ögonbryn innan jag tog plastbaljerullatorn och gick ut i matsalen. Där träffade jag paret som snittats före oss och som vi snackat lite med på inskrivningen. De hade fått tvillingar och jag satt och åt frukost med dom och snackade om ditten och datten i över en timme medan ungarna låg och sov i sina små baljor.

Tobbe kom vid 9:30 efter att ha lämnat Sigge på förskolan och efter att ha fått godkänt av barnläkaren, ätit lunch och fått tid för återbesök dagen efter så packade vi in oss i bilen och efter att ha hämtat hundarn körde vi till förskolan och hämtade den nyblivna storebrorsan.

HJÄRTÖGONEMOJI
Orkar inte med gulligheten i detta. Sigge blev så glad när han såg henne första gången där i bilen och ba HÄJHÄJ! och sen SSSCHH! eftersom hon sov. Jag fattar ju att det kommer bli en match att ha så tätt mellan barnen, men kolla Sigges blick där uppe?!? Det kommer bli så bra det här!


Blombud fick vi också ända hit ut på landet minsann, en stor bukett från Svenska Fallskärmsförbundet (en av mina uppdragsgivare), så himla fint! Och från att ha klivit upp som en familj på tre en mörk torsdagmorgon så var det plötsligt fredag eftermiddag och strålande solsken och på bordet låg en bebis och sov under ett hav av rosa rosor. Tänk så fantastiskt va?

Hormonell bergochdalbana de-freaking-luxe

I går var jag helt pepp på livet och tyckte att det var himla skönt att slippa alla känslostormar som kom efter förra förlossningen.

HAHAHA!

I dag har det varit höga toppar och djupa dalar i känsloregistret däremot, ena sekunden skrattar jag så det känns som snittet ska öppna sig och i nästa sekund bölar jag så snoret och tårarna sprutar. Hej hormoner! Hoppas på en lite mer balanserad dag imorgon.

Exempel på saker jag bölat över: att Juno är så gullig när hon sover, alternativt av oro över att hon typ bara sover, och när Sigge plockade tussilago till Tobbe. Aj mitt hjärta.

måndag 13 april 2015

Risker vid planerat kejsarsnitt, siffror och statistik

Det var många som delade min kejsarsnittskrönika och det är ju självklart alltid roligt! Men alla håller ju inte med så klart och jag har fått en del mothugg i diverse kommentarsfält på Facebook som jag sett när mina vänner har delat krönikan och taggat mig. Nu har jag annat att göra än att sitta och försvara mitt val på sociala medier, men eftersom många läser statistik och siffror som fan läser bibeln så tänkte jag skriva ett eget inlägg om just detta och helt sonika länka det, för att slippa skriva samma sak hundra gånger. 

Många skriver att de inte kan förstå hur man kan välja att göra kejsarsnitt eftersom det ger en ökad risk för än det ena och än det andra. Men så här är det – "en ökad risk för" betyder just exakt det, att det är en ökad risk för något. Men HUR mycket ökad den här risken är måste tas ju också tas med i beräkningen om det ska vara relevant att tala om någon ökning över huvud taget?

Som grund för min rädsla för förlossningsskador ligger bland mycket annat den här artikeln där forskare menar att hälften av alla kvinnor som föder vaginalt drabbas av någon form av förlossningsskada, och där det bland annat står så här: 

//"I min studie, där jag kartlade kvinnor som fött ett barn, så var det nästan varannan kvinna som hade fött barn vaginalt som hade drabbats av någon typ av störning".// 
I Sverige har förlossningsskador registrerats i det medicinska födsloregistret sedan i början på 70-talet. Registren visar att skadorna stadigt ökat under de senaste 20 åren och då framförallt de allra allvarligaste skadorna. En bristning i ändtarmsmuskelaturen är det som oroar läkarna mest. I början av 2000-talet drabbades sju procent av förstföderskorna av just det.

Är ni med? Varannan förstföderska fick problem, skadorna ökar och risken för en bristning i ändtarmsmuskulaturen ligger på sju procent. SJU PROCENT. Jag vill att ni har med det i bakhuvudet under resten av det här inlägget när det pratas om ökade risker. 

Statistiken som jag använder mig av är hämtad härifrån, vilket är Socialstyrelsens material som sjukhuspersonal ska använda som underlag vid bedömning av kejsarsnitt på moderns önskan, alltså när det inte finns något medicinskt skäl till kejsarsnitt. Inget vinklat mumbojumbo alltså. Alla reella siffror finns i den (lättlästa) rapporten, och här nedan följer min redovisning på hur jag tänkt utifrån vid de olika riskerna. Det hade jag för övrigt med mig skriftligt till läkaren för att kunna svara på eventuella frågor om just olika ökade risker.

Innan ni läser vidare så vill jag också att ni tänker på – och det här är jätteviktigt – att det gång på gång återkommer i rapporten att det är skillnad på akuta och planerade snitt. Det finns nämligen få eller inga studier på endast planerade snitt i fullgången graviditet där både mor och barn är friska och det säger ju sig självt att det blir skevt när man lägger ihop siffror från planerade snitt med siffror från långdragna förlossningar som slutar med akutsnitt för att barnet börjar må dåligt, eller med snitt där man varit tvungen att förlösa barnet i vecka 34 på grund av havandeskapsförgiftning hos mamman. 

Sedan är det ju alltid svårt att göra statistik på människor eftersom alla mammor och barn är olika, vi har alla olika sjukdomsbakgrund osv, men värt att tänka på är även att KS-mammor är något äldre än genomsnittet, och att det beviljas fler kejsarsnitt i storstäder än på landsbygden, vilket ju också kan spela in. 

Nog om detta, så här ser det ut i alla fall: 


RISKER FÖR BARNET, KORT SIKT

Neonatal andningsstörning: Minimal risk för svårare komplikation ju närmre BF snittet läggs. Vid ett planerat snitt nära inpå BF är det alltså en extremt liten risk jämfört med vid en vaginal förlossning, där det ju också finns risker, värt att notera.

Risk för hypoglykemi/hypotermi: Även här minimal risk från vecka 39: Riskerar dock hellre att mitt barn är lite nedkylt och har lågt socker, än riskerna hon utsätts för vid VF.

RISKER FÖR BARNET, LÅNG SIKT

Påverkad bakterieflora:
”Obalans i tarmfloran” står det bland annat. Det känns inte som ett större problem jämfört med riskerna vid VF?

Astma och gastroenterit: Astmafrekvensens risk på 2.6 vid KS jämfört med 2.0 vid VF känns som en marginell skillnad. Har även sett att studier visar att det görs fler KS i storstäder vilket också kan vara en förklaring. Vi röker inte, har djur, bor på landet = bra förutsättningar för friska lungor. Födoämnesallergirisken på 4.0 resp 3.1 känns även den marginell.

Glutenintoleran: Finns inget orsakssamband.

Diabetes typ 1: Finns inga reella siffror.

Ovanliga tumörsjukdomar: Finns inga siffror och/eller klara orsakssamband.

MINSKADE RISKER FÖR BARNET 

Minskad risk för... 
... mekoniumaspiration 
... allvarlig syrebrist
... Plexus-brachialis-skada (nervskada i armen)
... intrakraniell blödning
... neonatal blodförgiftning och hjärnhinneinflammation.

Alla dessa komplikationer är dessutom värre än de som räknas upp ovan, jag tror att alla föräldrar hellre riskerar att barnet får någon födoämnesallergi än att det drabbas av en blödning i hjärnan?

RISKER FÖR MODERN, KORT SIKT


Att modern dör – känns helt uteslutet vid planerat snitt med frisk mamma/bebis.

Blödning/blodtransfusion – fick jag även vid min vaginala förlossning (nu förlorade jag mindre än normakt vid ett KS).

Skador på andra bukorgan – minimal risk som jag är villig att ta jämfört med risken för förlossningsskador.

Infektion – vanligare vid akut snitt då modern inte tvättat sig kvällen och morgonen före operationen med descutan.

Djup ventrombos (blodpropp) – är ej i riskgruppen (rökare, fetma, tidigare djup ventrombos, högt bodtryck, diabetes) samt tycker inte att risken på 0.1 vid VF och 0.2 vid KS är något att oroa sig för.

Försenad amningsstart – amningen kom inte igång alls sist, och jag vill inte heller helamma, finns inskrivet i min förra journal att jag känner psykiskt obehag inför tanken och vi är båda jättenöjda med att ha delammat Sigge.

Fördröjd mobilisering – kunde inte röra mig normalt på upp till sex veckor efter förra förlossningen så det ser jag inte som ett problem, nu klarar jag mig på alvedon och är uppe och rör mig hyfsat obehindrat redan dag fyra.

Förlängd vårdtid – Ja, en (1) dag. Vi fick endast tre dagar hemma i bebisbubblan av de tio första sist på grund av ett ständigt rännande på sjukhuset eftersom jag blev så dålig, så en extra vårddag vid KS rör mig inte i ryggen. Dessutom ger förlossningsskador en längre vårdtid på sikt.

RISKER FÖR MODERN, LÅNG SIKT

Ökad risk för uterusruptur och hysterektomi, ökad risk för placentakomplikationer, ökad risk för ablatio: För oss är det ej aktuellt med fler graviditeter så det kan inte vägas in i mitt fall.

Postoperativa sammanväxningar: Siffrorna gäller både akuta och planerade KS och jag tar risken på 0.64 jmf med 0.32 före förlossningsskaderisken som ligger på närmare 50%.

Samlagssmärta: Är ju en risk även vid VF.

Urininkontinens: Är en mindre risk än vid VF.

Analinkontinens: Enligt undersökningar ”ingen skillnad”, vilket låter extremt märkligt. Eventuella komplikationer i form av exempelvis sprucken ringmuskel går ju att undvika helt vid kejsarsnitt?

Prolaps (framfall): Ökad risk vid VF.

Postpartumdepression: Ingen skillnad.

Total amningstid: ej relevant i mitt fall.

Fertilitet efter KS: ej relevant i mitt fall.

Risker vid framtida graviditeter/förlossningar: Ej aktuellt, detta är sista barnet.

Kostnad: 

En vaginal förlossning kostar ca 25 000 kr, ett kejsarsnitt ca 40 000, och en svår förlossning ca 60 000 kr.
Ca 15 % av alla förlossningar betraktas som svåra.
Ca 10 % av alla förlossningar slutar i akuta kejsarsnitt vilket innebär en kostnad för BÅDE vanlig förlossning OCH kejsarsnitt.

Jag är medveten om att det är dyrare, men räknar man in eftervården för kvinnor med komplikationer/förlossningsskador så tror jag inte att skillnaden blir så stor. Jag anser inte heller att det går att sätta en prislapp på det lidande, både mentalt och fysiskt, som en komplikation skulle innebära.

....


Min åsikt är självklart inte att alla ska skippa vaginala förlossningar och be om kejsarsnitt istället, absolut inte. Det finns så klart hur många kvinnor som helst som haft helt fantastiska problemfria vaginala förlossningar bakom sig och det är klart att det med rätt stöd och hjälp kan vara en helt fantastisk upplevelse på alla sätt. 

Däremot så anser jag att om man verkligen satt sig in i hur det ser ut och sedan gjort ett medvetet val utifrån sina egna förutsättningar så ska det inte gå att bli nekad snitt. Att tvinga en livrädd kvinna att föda vaginalt mot sin vilja är ett extremt fysiskt övergrepp och jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan anse sig ha rätt att ha åsikter om hur någon annan ska föda sitt barn. 

Jag har fått kritik för att jag skrämmer upp blivande mammor och förstagångsföderskor och jag har ända sedan jag började blogga om att vilja ha planerat snitt skrivit allt med några överslätande "jag vill inte skrämma någon, men..." och "om du snart ska föda så kanske du inte vill läsa det här", men någon måtta får det faktiskt vara på huvudklappandet kring att föda barn. Det gör ont som satan och det ÄR förenat med en massa risker oavsett om jag skriver om det eller inte, läs på lite innan ni ska föda så hittar ni mängder av information själva och vill ni inte veta så blunda för det, ungen kommer med hundra procents sannolikhet komma ut ändå. Men kasta inte skit på mig för att jag lyfter den här frågan som inte bara är en stor kvinno- utan även samhällsfråga – för vad är det för vårdapparat vi har som inte kan ge hundra procent av alla barnafödande kvinnor en trygg förlossning? Det är ju skamligt fanimig. 

Nu ska jag amma min underbara lilla friska kejsarsnittsbebis, och jag ska göra det sittandes på mitt helt intakta underliv som åkte hem från sjukhuset endast 32 timmar efter inskrivningen. Och jag ska fortsätta hävda att så länge den svenska förlossningsvården ser ut som den gör så är det ett förbannat omyndigförklarande att inte låta kvinnor få välja själva hur de vill bli förlösta. Adjöss. 

Update, fjärde dagen efter snittet

Jaha, hur går det här då? Jo det ska jag berätta - det går så jäkla bra! Alltså precis ALLT går över förväntan och då är vi ändå två väldigt optimistiska människor överlag i det här hemmet.

JAG: har inte särskilt ont alls och hade jag kunnat nåt om matte så hade jag visat er ett diagram på hur snabbt det blivit bättre, nu nöjer jag mig med att hävda att smärtan halverats varje dag. Eller att det känts dubbelt så bra varje dag, men det är ju typ samma sak. Ska skriva mycket mer om detta i ett eget inlägg, men idag på fjärde dagen efter snittet så går det utmärkt med ett par alvedon med jämna mellanrum, och dom tar jag lika mycket för att de hjälper mot feberkänslan vid amningen. Japp, jag ammar en del, ska utveckla detta lite om ett tag när jag vet vad det blir av det.

SIGGE: Vi hämtade honom efter förskolan i fredags och har hängt hemma hela helgen. Han har varit som vanligt typ, härjar ju en del men är ju alltid mer intensiv de dagar han inte är på förskolan. Idag är han där igen och vi får väl se hur vi gör de hör veckorna när Tobbe är hemma, nu i början får han gå som vanligt (9-14) och sen ser vi hur vi gör när jag är lite mindre handikappad.

Han har inte varit mer klängig eller närhetssökande men prova babynestet ville han ju så klart, har dock svårt att se att det berodde på avundsjuka, möjligtvis att han såg din chans att faktiskt få lov att klättra upp på bordet...

HUNDARNA: Loppcirkusen sköter sig fint, även om Gilla är aningens mer hispig än vanligt, följer efter en och vill hålla koll så man inte försvinner. Jag fick en "OMG DEN FÖRRA FAMILJEN FICK EN BEBIS OCH DÅ SLÄNGDE DOM UT HENNE!"-flash igår, så det är min teori. Tobbe tror bara att hon är lite känslig mot förändringar och tyckte det var jobbigt att bli bortlämnad när vi var på BB och att hon kommer lugna sig snart och jag hoppas (och tror) att han har rätt.

TOBBE: Han plockar och fixar och lagar mat och brottas med Sigge och plockar i och ur diskmaskinen mest hela dagarna. Precis enligt plan med andra ord. Vi är båda så sju-hu-hukt mycket mer nöjda med den första tiden hemma jämfört med sist, trots att vi nu har både hus och dubbelhund och ett extra barn att hålla koll på. Otroligt vad skillad man blir på bara 1.5 år alltså.

JUNO: Hon bara sover. Och äter. Och bajsar och kissar. Lite som en hundvalp typ. Tror det är därför både Sigge och hundarna är så obrydda, och jag och Tobbe är så relaxade, hon märks ju inte av så mycket förutom det faktum att en av bär på henne.

Hon skriker som en galning vid blöjbyte/ombyte för hon hatar tydligen att vara naken, annars bara piper och gnyr hon och suttar på händerna när hon vill berätta att hon är hungrig. Hon sover mellan oss i babynestet i sängen och än så länge har Sigge inte gjort någon grej av att det ligger en bebis i vår säng när han kommer in på morgonen. Jag tycker däremot att det känns JÄTTEKONSTIGT att sova hela familjen inkl hundar i ett rum, när han är ensam i ett annat, men å andra sidan så sover han som en kratta om det är andra i samma rum, så det är ju bara min egen hjärna som spökar.

Ja det var väl det? Det enda som varit pissigt är rent materiellt, vår tvättmaskin dog några dagar före förlossningen och det är ju inte optimalt att inte kunna tvätta med två barn och två hundar i huset, men på onsdag kommer en ny maskin och vi kommer kunna ta på oss rena kläder i rätt storlek igen, det är verkligen bottenskiktet i garderoben som används nu, hehe.

Jag håller på med en förlossningsberättelse och ett inlägg om själva snittet rent fysiskt, är det något ni undrar så shoot så tar jag med det när jag skriver inläggen. Nu ska jag "sova när bebisen sover", något som aldrig gick att göra dagtid med Sigge eftersom... ja eftersom han inte sov på dagtid helt enkelt. Hejhej!

söndag 12 april 2015

Lillasyster har fått ett namn!

Våra barn, Sigge och Juno. ❤️

lördag 11 april 2015

Fredagskrönika! Läs! Håll med! Dela!

Lägg till bildtext
Okej, jag vet att det är lördag i dag men jag var upptagen med lite annat igår. Inte helt svårt att välja ut vad jag skulle skriva om den här veckan. Var så god, gratis att läsa/dela i 48 timmar från och med NU (fram till måndag kväll alltså).

Lillasyster kanin, så liten och fin

Ett dygn efter nedkomst stoppade vi in oss i bilen, hämtade hundarna hos hundvakten och Sigge på förskolan och påbörjade livet som tvåbarnsfamilj på hemmaplan.

Och så här 55 timmar efter att bebisen lämnade min kropp kan jag meddela att jag väljer planerat snitt framför vaginal förlossning alla dagar i veckan. Mer om det i ett eget inlägg, nu ska jag amma (!) lite igen, hej hej!

Konstig sak med bebisar #1

Först ligger dom alldeles dyngsura i en vattenfylld påse i 280 dagar, men så fort dom kommer ut så blir det ett jäkla liv för några droppar kiss i blöjan.

torsdag 9 april 2015

Tvåbarnsmorsa!

En sammanfattning av den sista trimestern

Eftersom jag redan har sammanfattat de två tidigare delarna av graviditeten (vecka 1-12 här och vecka 13-26 här) så får jag väl göra samma med den tredje och sista delen, och här kommer den:

Så här mot slutet så får jag ju säga att de där mittenveckorna ÄR hemskt trevliga – magen är normalstor, humöret är normalstabilt och allt känns hyfsat normalt överlag. Okej, inte när man är mitt i det, men alla eventuella krämpor som kroppen hade då bleknar ju så här i efterhand när man fått känna på besvären på riktigt.

Det störigaste är nog att jag haft så otroligt mycket sammandragningar. När jag rest mig ur soffan, satt mig i bilen, klivit ur badkaret – you name it. Magen blir som en stenhård boll och det ilar så långt ner i vayayay att jag på ren reflex tränat knipet eftersom det känns som att något är på väg ut. Det förstår jag ju självklart att det inte är, men alla nerver och sånt kommer väl i kläm med jämna mellanrum så det är inte konstigt om kroppen spelar en små spratt. Det har varit jobbigt mentalt också eftersom jag egentligen inte "får" få sammandragningar eftersom dom kan påverka tappen.

I vecka 28 fick jag beviljat planerat kejsarsnitt (mer om det här) och det blev plötsligt lite mer kul att vara gravid, trots det fysiska förfallet. Jag har verkligen varit orolig för att behöva kämpa ihjäl mig för att slippa föda vaginalt så jag är extremt glad över att jag fick en sådan förstående läkare på specialistmödravården i Lund.

Hon bestämde även en annan sjukt bra grej, nämligen att vi skulle sluta mäta tappen. Eftersom jag under denna graviditet hela tiden legat inom ramen för vad som är normalt så frågade hon om det inte bara var bättre att vi skippade regelbundna mätningar och bara hoppades på det bästa. Eftersom allt är normalt så finns det ingen anledning att jag tar medicin och eftersom jag är andragångsföderska så vet jag ju hur det känns om förlossningen sätter igång, och om det skulle starta tidigt så tar man det då. En EXTREM lättnad att slippa åka och mäta tappen varannan vecka kan jag säga. Bokade dock in en mätning i vecka 34 bara för att lungorna oftast är klara då, och då visste jag ju också att det inte gjorde något om det startade (även om hon så klart gärna fick stanna inne tiden ut).

Vakna Kejsarinnan! 
I vecka 30 gjorde vi tillväxtultraljud i 3D och fick glo lite på henne. Alltså, hur gölli? Och inte bara söt utan även mitt på kurvan och alla kroppsdelar fortfarande på rätt plats. Och dessutom så sjukt lik Sigge!

Wienersemla! 
Och magen växte ju. Dels på grund av bebisen men också på grund av att det ligger ett helt fantastiskt konditori i Dalby centrum precis bredvid min mvc. Och varje besök där allt ser bra ut (alltså alla för min del) får man fira med bakelse! Det står i gravidlagen.

Leopardbebis med leopardpackning.
Och runt vecka 34-35 packade jag ihop det sista i min och bebisens bb-väska. Gulliga små färgglada kläder som känns små som frimärken jämfört med Sigges plagg. Tänk att Sigge drunknade i alla sina kläder i storlek 50? Sjukt nyfiken på storleken på den här ungen, hon kommer ju nästan tre veckor tidigare än Sigge och han vägde 3250 till sina 51 cm. Kanske gick han ner lite i magen på slutet, men tillväxtultraljudet i vecka 42 visade på bra flöde i navelsträngen så det trodde dom inte. Hon kanske är en riktig pyttis?

Vecka 36.
Inte för att det känns så. Hon tar upp ALL plats i magen och den senaste månaderna har sparkandet faktiskt varit plågsamt på riktigt. Inte plågsamt som i ont förrän nu på slutet, utan plågsamt som i att det inte går att hitta ett enda sitt-, ligg-, eller ståläge som känns bekvämt eftersom hon är hela vägen från höger till vänster och upp under brösten och ner i bäckenet. Men mitt SF-mått har planat ut de tre senaste mvc-besöken så kanske finns det bara inte så mycket plats åt henne. Rör sig gör hon i alla fall konstant – skönt för att det är gött att veta att hon är vid liv, men jobbigt eftersom det är så jävla... ja, jobbigt helt enkelt.

Livselexiret.
Men det värsta nu på slutet har ändå varit halsbrännan från helvetet. Eller ja, slutet och slutet, det har hängt i sedan start och sedan bara blivit värre och värre och värre. Och det blir som värst när jag böjer mig ner och ni som någon gång haft någon form av vild 1.5-åring hemma kanske kan ana hur ofta det är brottningsmatch om blöjor och påklädning och hur ofta det ska plockas upp grejer från golvet? Och varje gång känns det som att jag vill spy frätande eld. GAH! Det borde stå i gravidlagen att man får göra avdrag för allt som lindrar en graviditet, för i så fall så hade jag blivit ziljardär när skatteåterbäringen kommer i sommar.

Andra jobbiga saker: myrkrypningar i hela kroppen (hade jag sist också), ont i bäckenet och som grädde på moset klämda nerver till mina stortår (!?!) som gör att jag har sjukt ont i ovansidan av den vänstra foten och noll känsel i den högra. Gravidkroppen alltså, vad den håller på!? Men som tur är så försvinner ju allt rätt snabbt när bebisen är ute, och om inte annat så går det ju att proppa i sig smärtstillande och antiinflammatoriskt och lite annat smått och gott när jag är ensam om min kropp igen, så det som inte går över av sig själv får jag väl knarka bort på ett eller annat vis. 

onsdag 8 april 2015

Tusen (1000?!?) gånger större?

Tyckte inte mina boobs blev direkt större varken sist eller nu? Och sist hade jag ju ingen mjölk, så vi får väl se om det blir någon delamning i början eller flarra direkt. För 1.4 kilo kan jag väl inte missa att jag fått, mina gamla bh:ar passar ju?

Bebisen har kommit!

Ja, inte min då, men Beatas.

Så obeskrivligt glad för hennes skull, tänk att denna kvinna nu äntligen har fått lön för mödan – där mödan i hennes fall betyder må illa/kräkas/medicineras i nio månader för att inte förgås av sin hyperemesis gravidarum. Jag fattar inte att hon stått ut med det jävulskapet under tre graviditeter och varje gång jag gått omkring här och tyckt synd om mig själv (vilket är OFTA!) så har jag tänkt att det faktiskt är en ziljard gånger mer synd om Beata.

Men nu, nu är lilla namnlösa trean här! Inte helt lätt att hitta namn till tjejer vårsäsongen 2015 tydligen.

tisdag 7 april 2015

...

Hört i väntrum idag, sagt av en mycket mycket gammal människa:

"Nu ska dom höja tv-avgiften igen, med sju procent, har du hört? Och det är ju ändå bara reklam på tv!"

Spontan tanke: HUR KAN MAN INTE VETA VAD TV-LICENS ÄR NÄR MAN ÄR ÄLDRE ÄN VAD SJÄLVA UPPFINNINGEN TELEVISION ÄR?

måndag 6 april 2015

Ikväll klockan 22:30 startar bebisbubblan!

Det är nedräkning nu. Innan det blir helg är vi en till i familjen och fram till dess vill jag bara ligga på soffan och glo rätt upp i taket och inte göra någonting. Nu blir det svårt just i dag eftersom Tobbe jobbar sitt sista kvällspass innan sin pappaledighet, men sen så. SNART!

Med Sigge fick vi ingen bebisbubbla. Med Sigge var allting ganska exakt bara skit från vecka 29+3 när den där dumma och helt icke-pedagogiska läkaren upptäckte min korta livmoderhals och upplyste oss om att det var NO WAY IN HELL att bebisen skulle stanna inne tiden ut. Kanske inte ordagrant men ändå. Sedan födde jag ju i vecka 43 efter tre månaders ångest och mängder av sjukhusbesök, stoppade värkar och tusen vaginala ultraljud. Den 10 augusti kom och gick, först den 24:e behagade Sigge komma till världen och då hade vi åtta dagar kvar innan Tobbes skola började igen.

De nio dagarna såg ut så här:

1. Födde på lördagen
2. Åkte hem på söndagen
3. Hemmahäng.
4. Tillbaks på tisdagen för pku-testet och bad dom kolla mitt blodvärde eftersomjag var JÄ-HE-HETTETRÖTT. Det låg på 80 så jag fick komma tillbaks...
5... på onsdagen för att få blod (blodet måste preppas eftersom jag är RH negativ, så det tar en dag extra) och när jag väl fick blodet så blev jag asdålig, fick 40 graders feber med tillhörande feberkramper och frossa. Låg där i sängen och hackade tänder och det ryckte i musklerna och jag tänkte att "Jaha, nu dör jag, det här är det sista Baby Kenneth kommer få se av mig". Blev inlagda till på...
6... torsdagen och hemsläppta på eftermiddagen.
7. Återbesök på fredagen för att se att värdet gått upp trots att jag bara fått en av två påsar blod. Det hade det, så vi kom hem igen på fredagseftermiddagen och SEN...
8-9... fick vi bebisbubbla oss över helgen innan det blev måndag och Tobbe fick åka tillbaks till skolan och gå på obligatoriska föreläsningar inför sin C-uppsats.

Men nu, nu har vi minsann styrt upp det! För det första så kommer jag inte gå över tiden (whooppikayey!) utan vi har ett datum där vi vet att Tobbes tio pappadagar börjar gälla. Och efter det har han tagit ut två veckors semester vilket totalt ger nästan fem veckors ledigt eftersom han jobbar skift. Och i slutet av den femveckorsperioden kommer min mamma ner och hänger med oss en vecka också.

UP YOURS FÖRRA BEBISBUBBLAN! säger jag bara.

Sedan startar förvisso den här bubblan med några dagar utan bebis och bara bubbla, men det blir perfekta dagar för Tobbe att storstäda och fylla frysen och kylen och fixa det allra allra sista inför nedkomst. Och alldeles snart kommer hon, lillasyrran. Helt sjukt ju.

lördag 4 april 2015

Så kallat aprilväder...



Inte den bästa panoramabilden jag tagit men ja – det började regna och hagla typ fem minuter senare när det där svarta till höger plötsligt vällde in över oss. 

Firar påsk fast ändå inte


Jorå, det är god mat i magen, fjädrar i riset och påskliljor på bordet, men alltså – den här påsken känns som en enda långt väntan på att det ska bli nästa vecka. Jag är helt slut nu. Vi har haft kompisar från Göteborg på övernattningsbesök, grillat, hängt lite i solen och ätit pannkaksfrulle, men nu är Tobbe på jobbet och besöket har åkt vidare mot västkusten, så jag är ensam hemma med Siggan och hundarna resten av dagen. Påskstämningen ligger just nu på exakt noll procent och jag bedömer chansen att den ska öka till lika många procent. Aja. Blickar framåt istället.

Här är en lista på vad jag ska göra påskafton 2016:
  • Springa milen (minst)
  • Bjuda in till påskbuffé eller vara inbjuden på påskbuffé hos någon annan
  • Anordna påskäggsjakt i trädgården till barnen
  • Ha förberett godis till eventuella utklädda barn som knackar på
  • Ta fina och ickesuddiga påskkärringsbilder på barnen och hundarna
  • Ha jättefint pyntat med fler ris och fler påskliljor
  • Kunna andas
Här är en lista på saker jag ska göra påskafton 2015:
  • Äta lösgodis
  • Ligga i framstupa sidoläge i soffan så mycket det bara går
  • Hoppas att inga utklädda barn knackar på och vill åt mitt godis
  • Längta till påskafton 2016
Suddisudd.