torsdag 23 februari 2017

Upp som en sol och ner som en blaskig iskall pannkaka



I går var det hopp om livet, solen sken och himlen var blå, fåglarna sjöng och gräsmattorna var täckta av blommor. Sen kom det plötsligt någon form av dödsregnslaskväder och bara svepte in över stan. Bildbevis nedan.

 


Alltså ursäkta men VAD I HELVETE ÄR DETTA!?!?

Jag funderar väldigt mycket på hur mitt psyke skulle må om jag bodde någonstans där det aldrig var dåligt väder. Typ Kalifornien. Många som bor i Sverige tycker ju att årstiderna är en del av charmen med att bo i detta kalla mörka blaskiga helvete – men här i Skåne har vi ju inte ens haft meteorologisk vinter än, vi har haft höst sedan... ja, i höstas. Och nu är det vår (oavsett hur mycket snö som ligger på marken).

Tänk att alltid ha sommar. Blommande träd, gröna torra gräsmattor, palmer, t-shirtväder.  Som i Kalifornien. Varför bor inte alla i Kalifornien?

onsdag 22 februari 2017

Hurra, jag har gått ner i arbetstid (och jobbar nu alltså bara 125%!


Från och med 1 mars kommer jag bara jobba 25 procent istället för det dubbla på mitt extrajobb. Woopidoo! En halvtidstjänst lät som en superbra grej att hoppa på när jag skrev kontrakt i början av förra sommaren, men sen fick jag successivt alldeles för mycket att göra i studion, så från att ha kunnat skriva och greja när jag haft dötid där, så fick jag lägga en stor del av min arbetstid hemma, typ när barnen somnat.
Dessutom så ingick det i min tjänst att layouta på plats på byrån, så under en och en halv vecka per månad har studion varit i stort sett helt stängd eftersom jag ännu inte löst frågan med att vara på två ställen samtidigt.

Och så har det tuffat på det senaste halvåret – företaget har gått runt på sitt håll och jag har gått runt på mitt håll, men det har ju varit helt omöjligt att göra de där extrasatsningarna som krävs för att kunna ta över världen, men där är jag nu när jag kan styra över all min tid själv under alla månadens veckor! Bästa av tre världar alltså, jag får ha en arbetsplats med skojiga kollegor dit jag kan komma och gå som jag vill när jag behöver, jag kan sitta och skriva hemma eller på café om jag måste in i bubblan och inte hinner vara social – och jag har mitt alldeles egna ställe där jag får göra något helt annat och bestämmer allt allt allt själv själv själv.

Känns så klart lite läskigt att plötsligt få så mycket mindre i lön, men som Linda sa när vi snackade idag – det går inte att backa ur en uppförsbacke. Så nu jäklar, full gas framåt – WROOOOM!

torsdag 16 februari 2017

Meddelande till mig själv från mig själv

 
Hade jag vetat här - i augusti 2015 - att jag i februari 2017 skulle gråta varje gång sömnen kom på tal under det årliga besöket på företagshälsovården så... ja, jag vet inte? 

Mvh/ min tvååring sover fortfarande inte

tisdag 14 februari 2017

#motheroftheyear




Idag på förskolan pratade dom om kärlek och om vad man själv och ens familjemedlemmar älskar. Då fick jag detta sms:et. Vid hämtning fick jag även ett hjärtformat kort med texten "jag älskar min mamma för hon hjälper mig att bygga tågbana".

Och i morse väcktes jag av att han klappade på min arm och sa "Jag äskar dig mamma, jag äskar att mysa med dig", alltså: ❤❤❤!

söndag 12 februari 2017

Kämpa Malmö

Fram tills nu har jag mest känt att om man inte är fel person på fel plats vid fel tillfälle så är man safe. Känner inte riktigt samma sak nu.

lördag 11 februari 2017

Lördag i ett antal bilder

  

Morgonkaffe ackompanjerat av morgonsol - tio tummar upp! 

 

Hund- och enbarnspromenad i solen längs med Ribban = tio tummar upp. 

Humorn i att folk (inkl vår familj) på allvar tycker att detta klassas som rimliga pulkabackar = tio tummar upp. 

 

Att Steffe har ont i knät = tusen tummar ner. 

 

Besöket i parken med barnen = fyra tummar upp. Kunde fått högre betyg om inte barnen synkroniserat skrek om hur kallt det var och att de ville åka hem till Carin och Otis. 

Blicken på fågeln där uppe till vänster = tio tummar upp. 

 

Carins monstera = tusen tummar upp. 

torsdag 9 februari 2017

Snart. Snart är det vår. Bara resten av månaden kvar.

 

Carpade den lilla vinter som vi plötsligt fick



Obs, YEY ROSA HÅR! Tänkte att det kunde vara härligt och vårigt nu när det praktiskt taget ÄR vår, tänkte jag för ett tag sedan. Tji fick jag för i dag var det plötsligt vinter. Det känns precis som minen visar.



Nåväl. Är det vinter så är det, och det har alltså inte varit snö här hittills den här säsongen. Vi slängde därför in barn och pulkor i bilen efter förskolan och körde ner till Västra Hamnen för att bestiga de små kullarna vid Scaniabadet. 



Kolla dessa små pulkaproffsen! Syns ju lång väg att deras arma moder är uppvuxen i Ångermanland och vuxet snöproffs. Juno var först livrädd men sen glad, Sigge var lite mer rock'n'roll från start.



Kollade på låtsashajar vid Titanic (det heter så) innan vi fintade ungarna med några extra åk innan vi åkte hem. Ingen fick något större sammanbrott, ingen grät jättemycket, ingen frös ihjäl och onsdagstacosen smakade extra gott när vi kom hem efter att vi lajvat Korrekt Småbarnfamilj™ i en och en halv timme.

Och JUST DET, det fanns en mamma med två barn som hette Sigge och Juni i samma pulkabacke, var inte det lite sjukt? Tobbe ba: Ursäkta, men heter dina barn Sigge och Juni? Våra heter Sigge och Juno!", men mamman verkade inte ens bli en promille så förvånad/impad som vi blev. Erkänn fräsigt?

tisdag 7 februari 2017

This just in: fick godkänt på magnetkameraundersökningen!!!



Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag ju legat (mer) sömnlös (än vanligt) efter att jag fick huvudet och bröstryggen (heter det väl) undersökt förra veckan, i jakt på fynd som kunde förklara vad i hela helskotta min kropp sysslar med. Svaret var: du har inte MS. Det var även: nej, borrelia kan inte ge sådana symtom så det tänker vi inte kolla, samt: händer det igen så sök hjälp akut igen. Vi släpper dig nu.

Ska nu fokusera på the flip side (jag är frisk!) och inte på the downside (min kropp beter sig jättekonstigt) och njuta över att jag nu är clearad från ett helt gäng trista diagnoser – MS, ALS och hjärntumör till exempel. Bra win på den!

måndag 30 januari 2017

Minns plötsligt väldigt tydligt varför det var så gött att sluta skriva krönikor

Jag har absolut inga problem med att folk inte tycker som jag, jag har inga problem med att diskutera mina ståndpunkter och åsikter och jag har inga problem med att folk tycker att jag är en idiot (det är oftast bara att gå in på vederbörandes Facebookprofil och se vad hen länkar till så ser man snabbt vem det är som egentligen är idioten i diskussionen), MEN.

Jag är så innerligt trött på att folk nästan medvetet vill missförstå. Exempel: jag skriver att jag tror att barn i allmänhet skulle må bättre av att inte redan som småungar bedömas för sitt utseende, och så kontrar folk med

Jaha, är det bättre att säga att de ser fruktansvärda ut då?

eller

Typiskt att det bara är fula människor som säger att utseendet inte spelar någon roll!

eller

Så om min dotter vill ha nagellack och klänning så ska jag neka henne det och berätta för henne att hon är fel som vill ha det? 

eller

Men du som har så mycket tatueringar kan väl inte säga att du inte bryr dig om utseende?

eller (klassikern)

Typiskt feminister att vilja göra alla barn till könslösa hen.


Är det kanske så att jag skriver som en kratta och min poäng inte går fram? Eller är det kanske så att folk blir nervösa över att inte få lära sina barn att de är fina eftersom fin är bra och ful är dåligt och ska man välja sida åt ungarna så är ju #teamsnygg att föredra alla dagar i veckan.

Alla barn är inte fina. Vissa ungar plockar direkt fram komplimangspridaren i en, medan andra... ja, not so much. Och jag tycker att det känns orimligt att barn redan i förskolan ska börja fundera i banor om vem som är fin och vem som inte är det. De är inte korkade, de fattar att det premieras att vara söt, och de märker nog rätt snabbt vem som ofta får höra det och vem som inte får det. De fattar att de rangordnas efter sitt utseende.

Om du inte håller med mig, helt okej. Men gör mig en tjänst och fundera på det ett varv till och se om det egentligen är så himla extremt att försöka peppa sina ungar för andra egenskaper än hur de ser ut. Börja med att säga detta högt för dig själv: Varför tycker jag att det är viktigt att lära mitt barn att utseendet spelar roll? För oavsett intention så är det ju det man gör genom att påpeka hur (endast vissa) barn ser ut i håret, vilka kläder de har och så vidare. Jag vågar nästan lova att det kommer bli svårt att hitta riktigt bra argument för att fortsätta.

Det kommer dock inte bli svårt att fortsätta skicka ut komplimanger (jag får själv bita mig i tungan nästan varje dag för att inte bedöma och berömma utseenden till höger och vänster) så om någon oroar sig för att alla barn inom kort kommer förvandlas till könslösa hen i neutralt färgade mjukiskläder så kan jag lugna er alla med att det inte kommer hända.

onsdag 25 januari 2017

Jag vill inte att ni ska säga till min dotter att hon är söt

Det är föräldramöte på förskolan nästa vecka och vi ska ta upp det onödiga kommenterandet av kläder och utseende vid lämning som barnen får ibland. Hittills är det ingen av dem som bryr sig om vad som plockas fram ur garderoben på morgonen, och vi vill gärna att våra barn ska få vänta så länge som möjligt med att lära sig vikten av utseende och kläder.

Vår minsta är drygt 1.5 år, det vill säga fortfarande ovetande om att det spelar roll hur man ser ut. För det gör det. Speciellt för henne, för hon har snippa. Och jag vill inte att hon ska bli en unge som tvångsmässigt försöker imponera på folk med sitt utseende. Fattar ni hur jag menar? Ett sådant där barn som när det kommer andra vuxna direkt börjar fiska komplimanger – för sitt hår, sina kläder, sina smycken. Kolla på mig, kolla på mig! Och jag tänker att det börjar redan i den här åldern, med att alltid får höra hur fin man är när man är nyklädd och har spännen i håret, och att det sedan blir en inre stress att få fortsätta höra det när man kommer till ett nytt sammanhang.

– Men jag tycker ju att mina barn är världens finaste, ska jag inte få säga det då?

Självklart får du säga vad du vill till dina barn, men varför? Det finns en miljard andra saker som går bra att säga som kan få ett barn att känna sig älskat och uppskattat utan att det för den sakens skull måste handla om utseende. Jag vill hellre att mina barn ska komma till förskolan och mötas av ett "Hej, vad kul att du vill komma hit och leka med oss i dag!" än "Hej, vilken fin tröja du har på dig!". Jag vill att de ska känna sig uppskattade för vad de är, inte för hur de ser ut.

– Men jag gillar ju att få höra att jag är fin, det är klart att jag vill ge den känslan till mitt barn också.

Ja, men så klart att du tycker om att höra det, du är en vuxen människa uppvuxen i ett patriarkalt samhälle där skönhet konstant premieras, självklart uppskattar du att få höra att du är snygg. Det gör jag med. Och vi har fått det inpräntat sedan vi var små, att det är bra att omgivningen uppskattar ens utseende. För min egen del så gillar jag mycket mer att få höra att jag är rolig (alltså, jag är sjukt rolig!), att jag är bra på att lyssna, att jag kommer med smarta jobbidéer osv osv osv i all oändlighet så länge det inte handlar om hur jag ser ut.

Jag vill verkligen poängtera att vi älskar barnens förskola, den var vårt förstahandsval och vi är jätteglada att de fick plats där. Det här handlar om något mycket större, ett strukturellt problem som finns i hela samhället, hos både förskolepersonal, föräldrar och de flesta andra vuxna. Även hos mig så klart. Det är så lätt att möta ett barn med HEJ VAD FIN DU ÄR I DAG, trots att det bara spär på idén om att det är något bra att vara fin, och att motsatsen är dålig. Att vi som föräldrar lägger extrema mängder pengar på att klä våra barn "rätt" är också en del av det här problemet, och det gäller självklart även alla barn födda med snopp, även om de oftast istället beröms för hur tuffa och starka de ser ut.

Jag funderar extremt mycket på detta nu för tiden, om hur mitt förhållande till mitt utseende påverkar mina barn, och om hur jag pratar om – och med – andra människor angående detta, speciellt när det är barn närvarande. Det är en så snäv box vi kvinnligt kodade människor hamnat i. Ni vet – hora och madonna-grejen, snygg men inte för snygg, naturlig men inte för naturlig, hår på rätt ställen, klädd för sin ålder (vad ÄR ens det?) och så vidare. Helt enkelt allt det där som man ska hålla sig inom ramen för, för att inte sticka ut för mycket från samhällets godkända mall.

Jag undrar hur många år det går att leva innan samhället lär en att ens utseende är något som värderas och är viktigt, trots att det egentligen är så obeskrivligt oviktigt i exakt alla sammanhang. Det finns verkligen ingenting i hela världen som inte går att göra på grund av hur man ser ut. Ingenting. Men vi blir konstant matade med motsatsen.

Jag tänker att det inte är mer än rätt att skydda nästa generation från detta så länge det är möjligt.

tisdag 24 januari 2017

Har fått tid för MR-röntgen nu i alla fall

Kan tiden bara gå lite snabbare tack? Nästa vecka är det dags att stoppa in hövvet och överkroppen i den (enligt uppgift) väldigt högljudda maskinen för att kolla hur det står till med mitt nervsystem. Har meddelat sjukhuset att jag vill ha lugnande så jag hoppas att det hjälper och att jag inte får megapanik där inne. Är ju skeptisk till sjukhus överlag efter alla turer under mina graviditeter så jag vill ogärna göra om undersökningen för att jag inte klarat av att licka prick still.



Jag fattar att det inte är en löpande band-undersökning men jag läste detta och blev obeskrivligt irriterad över att behöva vänta så länge bara för att jag bor några mil längre söderut. Det stod att projektet skulle utvärderas under våren (alltså 2016) och sedan kanske även införas i Malmö, men tydligen inte. "En dag" är för övrigt också lite missvisande men hellre ett par veckor totalt än två och en halv månad eller vad detta nu kan bli totalt.

Har börjat äta B12 och magnesium efter tips från följare/läsare men märker än så länge ingen skillnad så här tre veckor senare. Kanske tar längre tid dock om nivåerna är låga. Visar inte MR-röntgen något så tänker jag be om borreliaprov, men det känns aningens långsökt? 

Försöker koppla ihop det med stress och andra "snälla" (nåja) diagnoser men det faller liksom på att jag fått samma kraftbortfall en gång tidigare. Många har sagt att jag kanske var stressad då också, som nybliven tvåbarnsmamma, och att man kan vara stressad utan att märka det själv, men jag har varit ganska skeptisk till det påståendet. Så stressad att musklerna lägger av, utan att man märker det i hjärnan först? Men visst, det har jag försökt hålla fast vid lite. Men sen läste jag att risken för skov ökar markant de första tre månaderna efter förlossning och det här var ganska precis två månader efter att Juno föddes (trodde ju att det var nåt propprelaterat efter snittet först) så nu kan jag inte riktigt tänka bort det heller. 

Och om röntgen INTE visar något då? Då ska jag bara på och vänta på att kroppen lägger av igen. Hur mycket? Förra gången var det hela vänstersidan från halsen och ner, denna gången hela kroppen, men mest på vänster sida. Vad händer nästa gång? Och var, när jag ligger i soffan och kollar på tv eller när jag kör bilen med ungarna på motorvägen? Kommer det ens hända igen? 

Fy fan för att bara gå och vänta på ett svar på detta. Vardagstortyr. 

måndag 23 januari 2017

Budgetrenovering sovrum



 

 
Tada! Svårt att få fina bilder i gråmulna januari, men ni fattar. 

Före: skabbiga märken efter hyllor osv
Efter: Som att sova i en petrolblå liten koja.

Ser likadant ut på väggen närmast dörren jag står i och tar bilden, men pga världens minsta sovrum så går det ej att backa så långt att det finns bildbevis på detta. Lite tavlor, växter och någon slags gardin på detta så!

Mycket roligare än bara fondvägg, mycket billigare och mindre tidskrävande än att måla hela rummet. Fick färg över också, woop woop! Hit med saker jag kan måla!

söndag 22 januari 2017

Såg på Äntligen hemma att soffan inte ska stå mot en vägg så det var ju bara att lyda


Provade en köra en mitt i rummet-möblering av soffan - som förutom en aningens hög springa runt runt runt-faktor (det är en knapp meter öppet bakom soffan) - känns riktigt bra! Och springa runt-faktorn lär man ju knappast komma undan hur möblerna än står med småbarn i hemmet tänker jag. 

Fick upp min fina handtryckta skog också, Ronald Hansens "The Pinewood" som jag fyndade på Erikshjälpen i Genarp för 37 spänn! Får se hur hög dra ner-faktorn är på den, hittills har den fått vara ganska ifred i alla fall. Håller tummarna.

lördag 21 januari 2017

Budgetrenovering av barnrum

Vi bor i hyresrätt, och har turen att ha en hyresvärd som inte är så brydd om det här med att måla om. Gött - för två av sovrummen var lite risiga när vi flyttade in, och det kändes att en ommålning var nödvändig. 


Så här såg det ut före. Före före-bilden var möblerna aningens närmare väggarna, men det förstod ni nog. Nåväl. Att det tagit 2.5 månad att få tummen ur att fixa detta beror ju på tre miljarder andra faktorer också, men en av dem är att det känts som ett otroligt jobbigt projekt att tömma ett helt rum, måla väggarna fina så att taket plötsligt ser uppenbart omålat ut och vara tvungen att måla det också. Störigt värre, speciellt eftersom inte hela väggarna var kassa utan det var småmärken och skrap och någon fläck här och där efter möblemanget som störde. 

"Åhmenåh, det hade ju räckt att bara måla typ halva väggarna, eller ja, lite högre på nåt ställe!" suckade jag igår och så ba PLONG! dök det upp en liten glödlampa ovanför mitt huvud i sann Kalle Anka-stil. 



För så KAN man ju göra?! Det är bara att inspokolla på Pinterest så hittar man mängder av trötta föräldrar med skrap- och fettmärken på väggarna som kamouflerat det hela genom att måla över det värsta och referera till det som #mountainkidsroomwall i sina taggar. Ett par aningens mer avancerade målningar gick så klart att hitta, men jag hade inga planer på att härmapa mig allt för mycket, utan smackade upp ett gäng mintgrå (jo, det är en färg?) berg på väggen och sen var det bra med det! 



Kolla vad fint! OBS att alla leksaker förpassats till andra änden av rummet, golvet ser vanligtvis ut på precis samma sätt som hos de flesta andra 1.5- och 3-åringar. Alltså kaos. 

Och i morgon ska vårt sovrum få sig en makeover också, tjoho! 

fredag 20 januari 2017

3 x chokladbollsproffs

   
 

En gåta: 

Hur många bilder måste man ta på två sockerhöga och fredagströtta barn en kall januarieftermiddag för att få ihop några som har åtminstone hyfsad kvalitet (iaf med filter)? 

Svar: en miljard, eftersom ett upplockad telefon inte betyder "vackra bilder på oss i solnedgång som våra kära föräldrar vill spara till framtiden" utan "JA HAAA SÅÅÅÅNEN MAMMA!!!, TITTA MAMMA MU MAMMA!!!" ackompanjerat av "NEJ JA VILL HA DEN!!! JA HADE DEN FÖSST!". 

Håhåjaja. Ändå nöjd över att jag rejsade ner till Scaniabadet precis i tid för solnedgången efter förskolan istället för att köra direkt hem till pastakok, smutstvätt och tandborstningstjafs. Heja mig! 

torsdag 19 januari 2017

Viktigt meddelande till allmänheten: det har vänt nu!


Förr i tiden, det vill säga i början av förra veckan typ, så var det kolsvart när det var dags för förskolehämtning. Alltså mörkt som i en säck. Nu? Fortfarande mer mörkt än ljust förvisso, men kolla! En ljusrosa horisont!

Från kolsvart till ljusrosa, det kan vi väl leva med va? Bara en tidsfråga nu innan den som hämtar möter upp den andra föräldern på stranden för att grilla och bada innan det är dags för hemgång. Sverige alltså, så knasigt land.

måndag 16 januari 2017

söndag 15 januari 2017

Det är inte självförtroendet det är fel på, det är mina barn (skoja!) (eller?)


Så kallt. Så blåsigt. Så många barn (okej, två) som har haft fightclub hela helgen. Läser ibland hur präktiga hemmamammor beklagar sig över hur sorgligt det är att dagens föräldrar har så dåligt självförtroende att de inte tror att de klarar av att ge barnen vad de behöver och därför sätter dem i förskolan alldeles för tidigt, men tro mig: mitt psyke hade inte överlevt om livet bestod av en oändlig radda av dagar som idag. Och igår. 

Bilden? Tobbe jobbade kväll (alltså för fan, kvällspass på en söndag, blä!) så jag var tvungen att hitta på nåt skoj själv med kidsen på eftermiddagen. Trainspotting vid brofästet brukar funka men blev en flopp pga ishavsvindar lika aggressiva som barnen som bara skrekgrät att de ville hem och vägrade vantar och skrek lite till för att fingrarna höll på att ramla av och vägrade mössa och skrek för att öronen blev kalla och och och. 

Håhåjaja, alla som längtar till måndag räcker upp en hand. *viftar febrilt*

lördag 14 januari 2017

Körvlunch med sex barn mellan 1.5 och 4 år


 

Vi är tre familjer som träffas (alldeles för sällan) ibland och hänger. De senaste fyra åren har vi lyckas skaffa sammanlagt sex barn, så det är aningens mer... intensivt, att umgås nu för tiden än vad det var back in the days.

Och har ni tänkt på det där, hur man ibland umgås med folk men när de har gått hem så inser man att man inte fullföljde ett enda samtalsämne under tiden man sågs? Lite så var det i dag. Efter ett inledande "Halloj" Läget? Bra! Själv?" så var det mest fokus på att barnen inte brände sig på elden, åt sin korv utan att smeta ketchup överallt, inte gav hundarna för mycket kex osv osv osv. Men ändå – så vansinnigt trevligt!

Och som grädde på moset var det någon som bara ville använda halva sin tvättid i kväll, hurra! Är nämligen inte enbart hundra procent förtjust i utelivet utan föredrar att vara ren, torr och lukta gott framför att vara skitig, blöt och lukta korvrök. Jag har varit mamma i 3.5 år och dubbelmamma i snart två år, men har fortfarande inte fattat att barn förvandlas till kladdiga små lertroll utomhus som plötsligt tvingar en att bära dem. Uuuh. Ska nog se till att 2017 blir året jag skaffar mig en skogsmulleoutfit så jag kan njuta lite mer av utelivet, fick mersmak efter denna dagen trots att det hann både regna och snöa innan den här soliga kaffebilden togs.

Barn i djurkläder = tusen procent gölligölligöll!


Ja ja, jag vet att mitt instaflöde (mirijam_geyerhofer) och bloggen har ungefär samma innehåll bildmässigt? Lathet, säger du – effektivitet och återvinning, säger jag! Men jag ska skärpa mig, jag lovar. Måste bara dricka tusen koppar kaffe först eftersom rådjuret till höger haft en rövvecka med sin sömn (IGEN!) och min hjärna känns som potatismos (IGEN!). 

Ah well, ingen tid att förlora. Mot bryggaren (and beyond) (IGEN)! 

fredag 13 januari 2017

När barnet säger fel och man känner att man vägrar rätta

Ponera att en snart 3.5-åring tror att det heter pissenisse och inte kissemisse. Då låter man hen fortsätta tro det va? Klart man gör.

onsdag 11 januari 2017

Tre månader senare - den PERFEKTA jackan

 

Överdriver noll procent när jag säger att jag finkammat varenda affär i Malmö för att hitta en jacka som jag - fram tills igår - enbart sett i min fantasi. 

Kraven var: 

1) Lång pga har ofta långa koftor och gillar inte när de hänger utanför. Har även kjol 90% av alla dagar och det är gött med varma lår.

2) Inte för varm pga är varm själv.

3) Ingen luva pga har bytt till mig en Hövding. 

4) Blank pga Stefans päls som fastnar i allt.

5) Inte för dyr pga har inga pengar. 

6) Snedställda fickor att ha händerna i pga får panik av att gå med armarna hängande. 

Och - tada! 800 spänn på Monki! Kommer bli perfekt som skånsk vinterjacka med några lager under plus halsduk osv om kallt, men även på vår/kall sommar/höst utan massa extra kläder. WIN! 

söndag 8 januari 2017

Alltså FATTA sen när solen återkommer då?!?



Mörkret nu alltså, så sjukt tröttsamt! Men i morse såg jag faktiskt ett tecken på att det har vänt nu, för klockan 8:30 som är vår normala gå till förskolan-tid så var det inte mörkt längre. Jag skriver "inte mörkt", för jag är osäker på om det går att klassificera som ljust, men det var i alla fall inte mörkt. 

Men tänk sen när det ÄR ljust igen, vilken djungel vi kommer ha i det här fönstret?! Två stycken rutor på 160x160 cm mot norr så aldrig direkt sol, men aldrig mörkt. Längtar ihjäl mig!

Annan bra sak: ljuset kommer även öka kvaliteten på mina bilder med minst åttatusen procent. 


fredag 6 januari 2017

"Observation för misstänkt sjukdom i nervsystemet"

Nu har det gått en månad sedan jag åkte in med ambulans och misstänkt stroke (inlägget finns här), och jag väntar på att få komma in för fortsatt MS-utredning. Jag ska göra en MR för att scanna efter plack, och en lumbalpunktion för att kolla efter inflammationer i nervsystemet. Försöker att inte googla allt för mycket (eller rättare sagt sålla det jag får fram när jag googlar) och alla symtom jag har stämmer in till 100% på ms. De stämmer även in 100% på stress, men ändå inte eftersom jag ju haft exakt den här... kraftförlusten (?) i kroppen tidigare och så är det lite andra smågrejer som är mer åt MS-hållet, typ ilningar och värmekänningar i huden och sånt.


Jag har ju skrivit tidigare om min rädsla för att dö, om min rädsla för att Tobbe ska dö och om min rädsla för att barnen ska dö (kan inte ens tänka så långt). Eftersom MS inte är dödligt utan en jämförelsevis "snäll" sjukdom jämfört med annat som också passar in på mina symtom (ALS, hjärntumör osv) så känns det så här i väntans tider ändå ganska okej. Många lever helt normala liv på bromsmedicin och forskningen går konstant framåt, medelåldern för MS-sjuka skiljer sig inte från friska människor och jag läste någonstans att 15-20 år efter diagnosen behöver endast hälften någon form av hjälpmedel för att kunna gå, vilket i min optimistiska värld betyder att jag kanske måste ha käpp när jag är 57. Jämfört med alla dödsångestsjukdomar som finns där ute så är det ju helt okej. 

I mina mest intensiva grubblingar tänker jag att det nästan vore värre om dom inte hittade något alls. En diagnos är ju ändå något att luta sig mot och där man till viss mån kan hitta sätt att – om inte bota – så i alla fall behandla – sjukdomen. Å andra sidan så borde dom ju kunna avfärda allvarligare saker, som exempelvis tumörer, efter att ha kollat igenom mig med magnetkameran, men ändå. Jag vill veta varför min kropp lägger av. 

Det känns ju helt sjukt att plötsligt bara blir helt kraftlös och efter den senaste gången vet jag ju hur snabbt det går. Första gången det hände så vaknade jag med det och mindes sen att jag känt det som att armarna sov när jag matade Juno tidigare på natten, så då hade det pågått i några timmar innan jag upptäckte det. Den här gången gick det på max tio minuter, från att händerna och armarna domnade och sedan ner genom resten av kroppen. Mest på vänster sida. Det försvann lika snabbt som sist, helt borta efter typ fyra dagar, men den här gången hade jag konstiga värmekänningar på låren i ytterligare några dagar och sedan sporadisk sedan dess – tänk dig att någon sakta häller ut lite kaffe på ditt ben så att du får en handflatestor yta på låret som blir helt varm. Så kändes det. Kom och stannade i någon minut, kanske mellan 5-10 gånger per dag. Jättemärklig känsla. Mest på höger sida också, fast det var vänstern som var svagast när det hände. 

Hade lite annat skit de närmsta veckorna efteråt också, konstiga rysningar i huden som liksom sköljde på lite olika sätt, svårt att förklara men rätt obehagligt. Som när någon drar med naglarna i hhårbotten och man ryser av välbehag på huden, men bara på vänster sida och hela vägen från huvudet och ner till foten som i en våg som sköljde flera gånger efter varandra. Svårt att förklara som sagt.

Aja, jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Men det känns märkligt när folk frågar om hur jag mår och jag ba: Jo, nu mår jag väl bra igen, men jag väntar på utredning nu för neurologen misstänker att det kan vara MS. Går bara och väntar på att få hem den där jäkla tiden, det står i min journal att undersökningen är beställd med prioritet inom 14 dagar (från uppföljningen i mitten av december) eller nåt liknande, men det har ju varit massa helger nu så det tar väl extra tid gissar jag. Men det är jäkligt obehagligt att plötsligt känna sig främmande inför sin egen kropp och vad den sysslar med. Och att jag både har klaustrofobi och är så in åt helvetes osugen på att bli stucken i ryggen ska vi inte ens tala om. Blä.

#crazyplantlady


Jag beklagar mig ofta över att jag aldrig blir en sån som har en hobby. Jag hoppar på lite olika grejer men fastnar aldrig för nåt utan gör saker lite halvhjärtat ett tag och sedan hittar jag något nytt. Eller inte.

Men NU! Jag börjar få gröna fingrar! Mina växter lever och frodas och det är faktiskt extremt sällan något dör eller ens mår dåligt. Otroligt nöjd med detta. Tar stickligar på allt jag kommer över hos mina vänner och lyckas få det mesta att starta ett nytt livi ny jord hemma hos mig. Dessa två är dock inga sticklingar (även om jag tagit på båda redan) utan en monstera obliqua, även kallad monkey mask, och en "vanlig" monstera deliciosa som jag fick av Tobbe i födelsedagspresent. Eller ja, jag var på Plantagen två dagar före min födelsedag för att leta efter monkey masken och messade Tobbe och ba "Swisha mig 349 kronor så slipper du köpa present". Win!

Min drömblomma nu är en annan monstera, nämligen variegata, kolla bara:

Bildkälla
HUR SNYGG? Skitsvår att få tag i och dyr som stryk tydligen eftersom den växer sjukt långsamt och därför inte blir helt lönsam att ta fram. Så ser ni en så hojta! 

Ser fram emot ljusare tider nu när vi har fönster i tre vädersträck varav vardagsrumsväggen har två enorma rutor på 160x160 cm. Massa ljus men ingen direkt sol som kan bränna upp mina små gröna älsklingar, det låter väl hur bra som helst? Och just ja, dubbla balkonger också, KOM IGEN NU SOMMAREN!

torsdag 5 januari 2017

Av alla åkommor man kan ha...

Idag träffade Tobbe en kille utan luktsinne. Han hade aldrig någonsin, i hela sitt liv, känt en doft. 

Aldrig. 
Känt.
En.
Doft.

Fundera lite på det ett tag. 

onsdag 4 januari 2017

Ordning hemma på 30 dagar – passa på medan nyårskänslan är kvar!



Innan vi flyttade anmälde jag mig till en utmaning – "Ordning hemma på 30 dagar" – där man varje dag fick en liten video via mail med ett uppdrag som skulle ta 5-15 minuter. Tanken är att få sitt hem mer organiserat genom att strukturera upp, sortera, slänga, skänka osv. Tror jag i alla fall, för på 30 dagar gjorde jag bara två grejer; jag slängde Junos spjälsängsskydd som bara korvade sig och var fult och dessutom sytt med mönstret uppochner, samt lät mamma ta med vår råsaftcentrifug till Norrland eftersom hon hälsade på i samma veva.

Sen hamnade resten av mailen i en särskild mapp på min gmail med någon slags tanke om att jag skulle ta upp det sen. Jorå.

Sen blev det sen. Som det ju blir. Och ännu senare. Som det ju också blir. Och de 28 mailen är fortfarande oöppnade. Men nu såg jag på Facebook att det kommer en ny utmaning den 9 januari så jag hänger helt enkelt på den istället. Passar ju bra så här i tider av förändring kring nyår medan man fortfarande lyckas lura sig själv till att det faktiskt kommer bli jä-hä-hättestor skillnad på detta året och förra. Haka på och styr upp dig! Jag ser framför mig hur jag kommer genomföra alla uppdrag klanderfritt och ostressat på rätt dag och plötsligt en vecka in i februari kommer vårt hem vara ett under av struktur och organisering. Ändå rimligt va? Häng på!

tisdag 3 januari 2017

Säg hej till... ja, vad hon nu ska heta


Älskar Blocket! Har letat efter en sådan här retro skyltdocka ända sedan jag öppnade men de är ju så jäkla dyra så jag har inte slagit till, förrän nu! Ska uppdatera med bild från skyltfönstret när jag fått henne på plats. Och köpt lösfransar till henne, hon är lite väl luggsliten på sina ställen. Men jag älskar 'na!

måndag 2 januari 2017

Mina nyårslöften för 2017

Jag lovar mig själv dyrt och heligt att jag under 2017 ska jobba stenhårt för att:

1) Göra mer av sånt som gör mig glad

samt

2) Göra mindre av sånt som gör mig ledsen/stressad/arg/trött.

Ni då?




söndag 1 januari 2017

måndag 12 december 2016

2016 års största lögn från min sida:

"Under nästa månad, DÅ ska jag blogga varje dag".

Well... Tanken var ju god i alla fall!

torsdag 8 december 2016

Filmtips – Bajsfilmen med Dolores och Gunellen (eh, för barn alltså)


Har på grund av 3-åring med skenande kiss- och bajshumor sett den här filmen en halv miljon gånger senaste dagarna, och tröttnar inte ens själv. Kanske för att den bara är sju minuter kort, kanske för att det är Mia och Klara som gör rösterna, kanske för att den innehåller ett gäng bakterier som sjunger VI GILLAR BAJS, VI GILLAR BAJS, VI GILLAR BAJS BAJS BAJS BAJS BAJS.

Tio tummar upp och en av många anledningar till att betala tv-licens. Kolla själva, om ni inte redan gjort det!

onsdag 7 december 2016

Bloggtips - jag själv i annan form!


Tröttnade på att min företagsblogg låg som en liten osynlig ensam del av internet ner i hörnet på min hemsida, så jag gjorde en ny. Blogg alltså, hemsidan är intakt. Tanken är att bloggen ska vara lite som en bakom kulisserna-blogg och handla mer om själva verksamheten, vad som händer i studion om dagarna, hur jag tänker kring marknadsföring, samarbeten och så vidare.

Senaste nytt handlar om julklappar, in och kolla vetja!